— 153 —
»Vad för något», sade han, »inte ha mr Jenkinson, din räddare, en ung, vacker karl, som är ägare till fem hundra pund och med lovande utsikter!»
»Ack, jag ber er, sir», svarade hon knappt i stånd att tala, »att upphöra med detta och inte göra mig så olycklig.»
»Har man någonsin hört ett sådant egensinne?» utbrast han, »att kassera en man, som hela familjen står i så stor tacksamhetsskuld till, som har gjort din syster en sådan tjänst och som har femhundra pund. Och honom vill du verkligen inte ha?»
»Nej, sir, aldrig», svarade hon förbittrad, »jag ville hellre dö?»
»Nå, är det på det viset», fortfor han, »att du inte vill ha honom — så får jag väl ta dig själv!»
Med dessa ord tryckte han henne varmt till sitt bröst. »Min egen, kära förståndiga flicka», sade han, »hur kunde du tro, att din egen Burchell kunde svika dig, eller att sir William Thornhill kunde upphöra att beundra en kvinna, som älskade honom för hans egen skuld? Jag har i åratal sökt en kvinna, som utan att veta, att jag var rik, kunde tycka, att jag hade värde som människa. Hur stor var ej min glädje, då jag, sedan jag länge hade sökt förgäves, till och med bland de näsvisa och fula, slutligen vann en så fin och klok och överjordisk skönhet!»
Han vände sig därpå till Jenkinson och sade:
»Då jag nu, sir, inte kan bli kvitt denna unga dam, därför att hon har gått och förälskat sig i mitt utseende, så är hennes hemgift den enda belöning jag kan giva er! Ni kan i morgon hämta fem hundra pund hos min intendent.»
Så fingo vi åter börja med våra lyckönskningar, och lady Thornhill fick gå igenom samma ceremoni, som hennes syster nyss förut.
Strax därpå infann sig sir Williams tjänare och meddelade, att vagnarna voro framme för att köra oss till värdshuset, där allt var ordnat för vårt emottagande.
Min hustru och jag gingo i têten och lämnade denna sorgens boning. Den givmilde baroneten skänkte fyrti pund till utdelning bland fångarna, och mr Wilmot smittades av hans exempel och skänkte hälften av denna summa.
Då vi kommo ut, mottogos vi av höga jubelrop från byns befolkning, och ibland den funnos några av mina goda sockenbor, som kommo och skakade hand med mig.
De följde oss till värdhuset, där det blev ett storartat gästabud, och enklare kost utdelades därjämte i stor mängd till byns fattiga.