— 16 —
Som min äldste son av naturen hade goda anlag för den lärda banan, beslöt jag, att låta honom få komma till London, där hans kunskaper kunde bidraga till hans och vårt eget underhåll. Det hör säkert till en av fattigdomens största sorger, att den skiljer vänner och släktingar åt, och den dag randades snart, då vi för första gången skulle skiljas.
Sedan min son tagit avsked av sin mor och de andra, som blandade sina tårar med sina kyssar, kom han fram till mig för att få min välsignelse. Den gav jag honom av hela mitt hjärta, den samt fem guinéer, som jag stack till honom, var hela det arv, jag nu kunde giva honom.
»Min käre son», sade jag, »du går nu till fots till London, och det var på samma sätt som Hooker, din berömda stamfader, kom dit före dig. Mottag då av min hand samma häst, som han den gången mottog av den gode biskop Jewel, nämligen denna stav, och tag även denna bok, den skall vara din tröst på vägen. Dessa två rader i den äro värda en hel miljon: »Jag var ung och har blivit gammal; men aldrig såg jag en rättfärdig övergiven eller hans avkomma tigga sitt bröd.» Låt detta vara dig en tröst nu, då du drager ut i livet. Gå nu, min son, och hur du än får det, så låt mig få se dig en gång om året. Bevara alltid ditt hjärta gott — och nu farväl!»
Som han ägde stark hederskänsla, hyste jag ingen fruktan för att kasta honom blott och bar ut på livets skådebana, ty jag visste, att han skulle uppföra sig väl, antingen han blev övervunnen eller segrade.
Hans bortresa var endast inledningen till vår egen, vilken ägde rum några få dagar senare. Vi kunde ej utan tårar lämna en trakt, där vi njutit så många lugna stunder. För en familj, som hittills aldrig varit mer än högst ett par mil från sitt hem, var en resa på femton mil en stor tilldragelse, som fyllde oss med ängslan, och att socknens fattiga gråtande följde oss ett långt stycke på väg, gjorde oss icke lättare om hjärtat.
Då vi tillryggalagt första dagsresan, voro vi blott sex á sju mil från vår bestämmelseort, och på aftonen togo vi in i ett tarvligt värdshus vid landsvägen för att tillbringa natten där. Då värden anvisade oss vårt rum, bad jag honom, som jag brukade vid dylika tillfällen, att komma in och hålla oss sällskap, vilket han mad tacksamhet gjorde, eftersom hans förtäring skulle göra vår räkning större nästa morgon. Han kände emellertid alla människor i den trakt, där jag skulle bo och särskilt godsägaren Thornhill, som skulle bliva min patronus och som bodde en kort väg från kyrkan.
