— 15 —
KAP. III.
Vår familjs enda hopp var nu, att underrättelsen om vår olycka skulle vara förhastad eller endast ett elakt rykte; men snart kom det ett brev från min sakförare i London, som i allo bekräftade den. Vad mig själv angick, tog jag förlusten av min förmögenhet mycket lätt, och om jag hyste några bekymmer, var det endast för min familjs skull; ty den hade ju nu kommit i en mycket anspråkslös ställning, utan att vara uppfostrad till att fördraga världens ringaktning.
Jag lät omkring fjorton dagar gå, innan jag sökte att lägga band på deras sorg. Under denna tid voro mina tankar starkt upptagna av att finna en utväg att försörja dem, och slutligen erbjöds mig en liten komministratur på femton pund om året, betydligt avlägsen från vår socken men där jag utan någon olägenhet kunde fortfarande få fröjda mig åt mina principer. Jag tog därför med glädje emot tillbudet och beslöt att skaffa mig en biinkomst genom att sköta ett litet jordbruk.
Sedan jag fattat detta beslut, blev min nästa omsorg att samla ihop sista återstoden av min förmögenhet och då jag hade fått in alla mina räkningar och betalat dem, återstod det endast fyrahundra pund av mina fjorton tusen.
Nu måste jag på allvar söka att bringa ned min familjs fordringar och stolthet i överensstämmelse med dess nya förhållanden; ty jag visste mer än väl, att pretentiös fattigdom är det största av allt elände.
»Ni vet ju, kära barn», sade jag, »att inte ens den största klokhet från vår sida hade kunnat förhindra den sorgliga olyckan; men klokheten kan göra mycket för att hindra dess verkningar. Vi äro nu fattiga, kära barn, och förnuftet bjuder oss att leva i överensstämmelse med vår anspråkslösa ställning, Låtom oss då utan att klaga uppgiva våra flotta vanor, som alls inte göra människor lyckliga, och i ett förnöjt levnadssätt söka den tillfredsställelse, som ensamt skapar den sanna lyckan. De fattiga leva ju nöjda utan vår hjälp, varför skulle vi då inte också kunna lära att finna tillfredsställelse utan deras? Ja, mina barn, låtom oss från denna stund uppgiva alla anspråk på att leva fint; vi ha ännu så mycket kvar, att vi kunna leva lyckliga, om vi äro förnuftiga, och låtom oss i tillfredsställelsen söka ersättning för förlusten av vår rikedom.»?
