— 28 —
där han stannade några dagar och levde på grannarnas gästfrihet. Han deltog nu i vår kvällsmåltid, och min hustru sparade ej på sitt krusbärsvin. Samtalet var livligt, han sjöng några gamla visor för oss och berättade för barnen historien Buck av Beverland, om den tåliga Grissel, Kattskinnets äventyr och den vackra Rosamunda i lövsalen.
Vår tupp, som alltid gol klockan elva, påminde oss emellertid om, att tiden för vila var inne; men då visade sig en oförutsedd svårighet: att härbärgera en främmande; alla våra sängplatser voro upptagna, och det var för sent att skicka honom till närmaste värdshus, I denna dilemma tillbjöd lille Dick honom sin andel av sängen, om hans broder Moses ville taga honom till sig. »Och jag», sade Bill, »vill också giva mr Burchell min andel, om mina systrar vilja taga mig till sig i deras säng.»
»Vackert gjort, mina snälla barn», sade jag, »gästfrihet är en av de kristnas första dygder. Markens djur söka sitt skydd, och fåglarna flyga till sina nästen, men en hjälplös människa kan knappt finna tillflykt hos sina medmänniskor. Den yppersta gästen i denna världen var han, som kom för att frälsa den; men han ägde aldrig hus eller hem, liksom ville han se, hur mycken gästfrihet som fanns ibland oss. Kära Deborah,» sade jag till min hustru, »giv pojkarna en sockerbit var, men låt Dick få den största, eftersom det var han, som gjorde det första tillbudet.»
Tidigt nästa morgon sammankallade jag min familj, ty vi skulle alla ut och bärga en efterskörd av hö, och då vår gäst erbjöd sin hjälp, så togo vi honom med. Vårt arbete gick lätt, vi vände lien med vinden. Jag gick främst, och de andra följde efter i en lång rad. Emellertid kunde jag inte undgå att lägga märke till den stora tjänstvillighet, som mr Burchell visade min dotter Sofia i hennes del av arbetet. Så snart han var färdig med sitt, skyndade han strax bort för att hjälpa henne, och de talade då mycket ivrigt med varandra; men jag hade dock en alltför god tanke om min dotters förstånd och litade alltför mycket på hennes hederskänsla, för att jag skulle känna mig orolig för en man, vars ekonomi var alldeles förstörd.
När vi slutat vårt dagsarbete, inbjödo vi mr Burchell liksom föregående afton; men han tackade och sade, att han skulle ligga hos en av våra grannar, åt vars barn han ville giva en liten flöjt. När han hade gått, rörde sig samtalet vid kvällsbordet om vår olycklige gäst.
»Vilket slående bevis», sade jag, »är inte denne man på de olyckor, som äro en följd av en ostadig och lättsinnig
