— 27 —
Denna välkomna gåva talade så kraftigt till hans favör, att jag misströstade om att kunna uträtta något med mitt tal. Därför teg jag nöjd med att ha påpekat faran, och lämnade åt deras eget förnuft att undgå den. Den dygd, som behöver bevakning, är knappast värd skiltvakten.
KAP. VI.
Då vi hade fört den omnämnda dispyten med någon värme, blev det enstämmigt beslutat, att vi, för att åter få till stånd en fredlig stämning, skulle äta en del av villebrådet till aftonen, och flickorna åtogo sig ivrigt att tillreda det.
»Det gör mig ont», sade jag, »att vi inte ha någon granne eller annan gäst, som kan dela denna måltid med oss; ty dylika fester bliva dubbelt nöjsamma, när man kan utöva gästfrihet.»
»Bevare mig,» utbrast min hustru i detsamma, »där kommer ju vår gode vän, mr Burchell, som räddade vår Sofia och så vackert disputerade omkull dig.»
»Disputerade omkull — nej, nu tar du fel, kära du!» utbrast jag. »Jag tror inte, att det skall finnas många, som göra det. Jag bestrider aldrig din förmåga att laga en gåspastej, därför vill jag också be dig om att respektera mina argument.»
Medan jag talade, trädde den stackars mr Burchell in. Han hälsades välkommen av hela familjen, som hjärtligt skakade hand med honom, medan lille Dick beställsamt satte fram en stol åt honom.
Av tvenne orsaker var jag glad åt den stackars mannens vänskap: därför att han behövde min, och därför att jag visste, att han gav all den vänlighet, som han var i stånd tilll. Han var känd i vår trakt som den fattige man, som i sin ungdom inte tog sig något ordentligt före, fast han ännu ej var trettio år. Han kunde ibland tala med synnerligt stort omdöme, men för det mesta sysselsatte han sig med barnen, som han kallade små oförargliga människor. Han sjöng visor för dem och berättade historier, och sällan gick han ut utan att ha något i fickorna åt dem: en pepparkaka eller en halv pennis visselpipa.
Han kom vanligtvis en gång om året till denna trakt,
