Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 30 —

de kokade något på elden. Jag trodde först, att de hjälpte sin mor, men lille Dick anförtrodde mig viskande, att de höllo på att koka skönhetsvatten för ansiktet.

Alla dylika skönhetsmedel voro mig förhatliga, ty jag visste, att de i stället för att hjälpa upp hyn förstörde den.

Därför makade jag min stol mera och mera fram mot elden och grep efter eldtången, som om jag ville röra om i elden, varvid jag liksom händelsevis kom att välva omkull hela härligheten, och lyckligtvis var det för sent att börja på att laga till nytt.


KAP. VII.

När dagen rann upp, på vilken vi skulle mottaga vår unge godsägare, kan man lätt tänka sig, huru vi uttömde alla våra hjälpkällor, för att allt skulle ta sig bra ut som möjligt. Vidare kan man förstå, att min hustru och mina döttrar utvecklade all sin ståt vid detta tillfälle.

Mr Thornhill kom och hade tagit med sig ett par vänner, sin huskaplan och sin stallmästare. En hel mängd tjänare, som också följde med, var han nog hänsynsfull att skicka till närmaste värdshus, men min hustru höll i sitt hjärtas stolthet på, att hon kunde bespisa dem alla, vilket hade till följd, att familjen fick suga på ramarna i tre veckor efteråt.

Mr Burchell hade dagen förut gjort en antydan om, att mr Thornhill för ögonblicket hade giftermålsplaner på miss Wilmot, min son Georgs förra fästmö, och detta dämpade något hjärtligheten vid hans emottagande; men händelsen befriade oss till en viss grad för detta tryckande faktum, ty då en av sällskapet tillfälligtvis kom att nämna hennes namn, anmärkte mr Thornhill med en ed, att han aldrig hade hört något mera orimligt än att kalla en sådan fågelskrämma för en skönhet. »Jag vill låta skära av mig både näsa och öron», sade han, »om jag inte lika så gärna skulle välja käresta bland de lösa fåglarna vid lyktskenet under S:t Dunstans klocktorn.»

Han skrattade åt detta, och vi gjorde så med: de rikas skämt väcker alltid bifall. Olivia kunde inte låta bli att viska så högt, att alla kunde höra det, att han var makalöst lustig.

Efter middagen började jag, som vanligt, med en skål