Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 33 —

muntra godsägarens artigteter. Jag har alltid varit litet äregirig, och nu ser du, att jag har rätt, ty ingen kan veta, hur detta kan sluta.»

»Nej, det är det sannerligen ingen, som vet», svarade jag med en suck; »för min del tycker jag inte om det här, och jag skulle ha tyckt bättre om, ifall det varit en fattig och ärlig man, i stället för denne herre med all hans rikedom och opålitlighet. Men det kunna ni lita på, att om han, som jag tror, är fritänkare, så skall han aldrig få någon av mina döttrar.»

»Säkert dömer du nu för strängt, pappa», sade Moses, »ty himlen skall aldrig kräva räkenskap av honom, för vad han tänker, utan för vad han gör. Varje människa har tusen onda tankar, som stiga upp hos henne och som hon inte har kraft att undertrycka. Kanske äro denne herres fria tankar om religionen alldeles ofrivilliga, och därför kan han lika litet klandras som kommendanten i en icke befäst stad, vilken tvingas att taga emot en inträngande fiende.»

»Sant, min son», sade jag, »men om kommendanten inbjuder fienden, så är han väl klandervärd. Så är alltid förhållandet med dem, som hylla villfarelser. Felet ligger icke i att de erkänna de bevis, som de se, utan i att de blunda för de bevis, som erbjuda sig. Vi ha ej gjort tillräckligt motstånd, då de falska meningarna utan vidare upptagits av oss, och det är därför, vi förtjäna straff för vårt fel eller förakt för vår dårskap.»

Här blandade sig min hustru i samtalet, dock utan att komma med någon bevisföring. Hon anmärkte, att flera mycket präktiga av våra bekanta voro fritänkare, och att de voro mycket goda äkta män, och för resten kände hon flera förståndiga flickor, som fått sina fästmän att ändra åsikter. »Och vem kan veta», fortsatte hon, »vad Olivia kan bli i stånd att uträtta. Den flickan kan tala med vem som helst om allting, och så vitt jag förstår, är hon mycket stark i motsägelsen.»

»Jag skulle just vilja veta, huru hon skulle kunna klara sig i en dispyt!» sade jag. »Jag har aldrig någonsin givit henne böcker att läsa, som handlat om sådana saker; du överdriver säkert hennes förmåga.»

»Nej, pappa, det gör hon visst inte», inföll Olivia. »Jag har verkligen läst en hel del om lärda dispyter. Jag har läst dispyterna emellan prästen Thwackum och filosofen Square, dispyterna mellan Robinson Crusoe och den vilde Fredag, och för närvarande håller jag på att läsa dispyterna i »det gudliga frieriet.»


G. P. 3