— 32 —
»Håll, håll», ropade den andre, »det förnekar jag. Tror ni, jag så tamt går in på dylika kätterska lärosatser?»
»Vad!» utbrast godsägaren, som om han vore helt upprörd, »går ni inte in på det? Svara mig på en enkel fråga: Tror ni att Aristoteles hade rätt, när han säger att relativen äro relativa?»
»Ja, utan tvivel», svarade Moses.
»Men om så är», sade godsägaren, »så svara mig utan omsvep på, vad jag frågar: Betraktar ni den analytiska undersökningen av första delen av mitt enthymen som bristfällig, secundum quoad eller quoad minus? giv mig i eå fall era skäl; giv mig era skäl med detsamma.»
»Jag protesterar», sade Moses, »jag fattar inte riktigt klämmen i ert räsonnemang, men om ni vill inskränka er till helt enkla påståenden, så tror jag nog, att jag skulie besvara dem.»
»Åhhå, min herre», sade godsägaren, »jag är er mest underdåniga tjänare, jag förstår, ni vill att jag skall förse er med argument och med förstånd att besvara dem också. Nej, min herre, nu begär ni alltför mycket av mig.»
Man började nu åter att skratta åt den stackars Moses, som gjorde en slät figur mitt ibland en hel hop glada ansikten; han sade inte ett ord mera under hela aftonen.
Alit detta roade mig föga, men på Olivia hade det en helt annan verkan, hon tog det för att vara humor, då det inte var annat än en minnesläxa. Hon tyckte, att han var en mycket fin man, och den, som betänker, vad en vacker figur, fina kläder och rikedom äro för en karaktär som hennes, skall lätt förlåta henne. Ehuru mr Thornhill i själva verket var mycket okunnig, talade han dock med lätthet och kunde breda ut sig i flytande vältalighet i alla allmänna samtalsämnen. Det var därför ingenting överraskande, att han kunde vinna en ung flickas tillgivenhet, som var uppfostrad till att värdera sitt eget yttre och därför helt naturligt kom att sätta värde på andras.
När vår unge godsägare hade lämnat oss, talade vi åter om hans meriter. Som han vände sina blickar och sin konversation till Olivia, var det inte längre något tvivel om, att det var för hennes skull, han bade kommit. Hon tycktes ej taga illa upp sin brors och systers oskyldiga skämt om detta. Även Deborah tog åt sig en del av dagens heder och var så hänryckt över sin dotters seger, som om det hade varit hennes egen.
»Och nu, min käre vän», sade hon till mig, »vill jag ärligt tillstå, att det var jag, som instruerade flickorna att upp-
