— 36 —
och tacksamt dit sin tillflykt tog
den, som sin väg ej såg.
Ej överflödet, lyckans lott,
fanns där uti förvar
en enkel dörr med klinka blott
dess knappa stängsel var.
Allt medan kvällen världen bjöd
till vila eller fest,
vår ensling skötte härdens glöd
till trevnad för sin gäst.
Vad han för måltiden bestämt,
han satte fram och log,
och med berättelser och skämt
han tiden glatt bedrog.
En kissekatt med muntra språng
sågs leka på sitt vis;
från spiseln hördes syrsans sång
och sprakandet av ris.
Men främlingen tar ingen tröst
han kunde icke le,
av kvävda suckar höjs hans bröst
med hjärtat fullt av ve.
Då eremiten såg hans kval,
så hjärtligt rörd han var:
»Sägt varifrån» — så ljöd hans tal —
»din sorg sitt ursprung har?
»Har du, förskjuten hemifrån,
måst vandra denna stig?
Har med din kärlek drivits hån?
Har vänskap gäckat dig?
»Ack, världens lust och fröjd är flärd,
med ömkan på den se.
Är du till dem av längtan tärd,
din dårskap blott bele!
»Och vad är vänskap? Blott ett namn,
som dårar med sitt ljud;
för rikdom öppnar den sin famn,
men flyr för nödens bud.
»Och kärlek blott ett joller är,
för kvinnans lust en lek,
och länge ej det dröjde här
förrn falskhet trohet svek.
»Förakta kvinnan, det är bäst,
och dina suckar spar!» —
Nu kindens rodnad hos hans gäst
förrådde, vem det var.
Ty nu inför hans häpna syn
ett nytt behag sågs le,
likt färgerna kring morgonskyn
så skönt, så skiftande.
Den fulla barm ej döljas kan
och ej det fagra hår;
i stället för den unge man
en jungfru skön där står.
»Med sorg i själ och synd i sinn
objuden hit jag kom.
Förlåt mig, att jag så trängt in
i renhets helgedom.
»Beklaga blott en flickas lott,
som kärlek drivit har:
