— 37 —
jag lugnet sökt, förtvivlan blott
mitt följe alltid var.
»Min fader var mig alltid huld,
en lord han nämnde sig;
han ägde mycket gods och guld,
dock högst han skattat mig.
»Av friare från syd och nord
det kom i dussintal,
de talte många fagra ord
med hycklat kärlekskval.
»Den ädlingssvärm framför mig låg,
mig följde varje steg,
Bland denna hop jag Edvin såg,
som bugade — men teg!
»I enkel dräkt han för mig stod,
han var ej rik, ej grann,
men sann, förståndig, öm och god,
och allt däri jag fann.
»Som morgonstjärnan skön och klar,
som daggens rena glans,
så stor hans sinnes renhet var.
Mer ädel man ej fanns.
»Fort — daggens, blommans sköna glans
försvinna, som man vet.
Ack, deras tjusningskraft var hans,
min — deras flyktighet!
»Mitt övermod, det lärde mig,
ett konstlat nyckfullt skick.
I hjärtat kärlek rotfäst sig,
men kall var dock min blick.
»Förtvivlad han vid mitt förakt
till sist mig övergav,
och flydde till en enslig trakt
och där han fann en grav.
»Nu ångern lämnar mig ej ro,
sen’ jag mig brottslig fann.
Dit han drog bort, där vill jag bo,
att en gång dö som han.
»Förtvivlad på en enslig ort
jag lägger mig och dör;
så har min Edvin för mig gjort,
så jag för honom gör.»
»Det Gud förbjude», mannen skrek,
slöt flickan till sitt bröst.
Den sköna häpen stod ock blek —
hon kände Edvins röst.
»Vänd, Angelina, hjärtats vän!
ack, vänd din blick till mig:
Se Edvin återskänkt igen
åt kärleken och dig!
»Ack, glöm vid detta bröst din sorg,
mitt hjärtas dyra gäst;
då blir min hydda till en borg
och livet till en fest.
»Var dag, som ny emot oss ler
vår kärlek skall bli ny,
och då din sista suck du ger,
skall Edvins själ ock fly!» —
