Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 66 —

blick, »vara så nedrig att bryta detta brev? Vet ni inte, att jag kunde få er hängd för det? Jag behövde bara vända mig till närmaste fredsdomare och anmäla, att ni hade brutit upp min portfölj, så skulle ni allesammans bli hängda framför er egen dörr.»

Denna oväntade oförskämdhet uppretade mig till den grad, att jag knappt kunde styra mig.

»Otacksamme usling», utropade jag, »gå och besudla inte mera mitt hem med din nedrighet! Gå, och visa dig aldrig mera inför mig; gå, och det enda straff, som jag önskar må komma över dig, är ett vaknande samvete, ty det skall pina dig tillräckligt!»

Med dessa ord slängde jag till honom portföljen. Han tog upp den med ett leende, tillslöt den med det största lugn och fattning och gick sin väg, medan vi stodo helt förbluffade över hans lugna säkerhet.

Särskilt var min hustru alldeles ursinnig, därför att ingenting hade kunnat göra honom häftig eller kommit honom att synas skamsen över sin elakhet.

»Mina kära», sade jag, emedan jag önskade dämpa den förbittring, som hade gripit oss alla, »vi må icke förundra oss över, att dåliga människor icke ha någon skamkänsla; de rodna endast, när de överraskas med att göra något gott, men sätta en ära i sina laster. Allegorien säger: Skuld och Skam voro i början kamrater, och när de började sin färd tillsammans voro de oskiljaktiga. Men de funno snart, att deras sammanslutning var obehaglig och besvärlig för dem bägge. Skuld oroade ofta Skam, och Skam förrådde ofta Skulds hemliga planer. Efter lång oenighet beslöto de till sist att skiljas för alltid. Skuld vandrade ensam dristigt vidare för att hinna upp Ödet, som gick före, i skepnad av en bödel. Men Skam, som av naturen var rädd, gick tillbaka för att sluta sig till Dygden, som de vid resans början hade lämnat kvar. Så går det, mina barn: när människorna ha rest några dagsresor med lasten, lämnar skammen dem och vänder tillbaka för att tjäna de få dygder, som ännu finnas kvar.»


KAP. XVI.

Vilka Sofias känslor än voro, den övriga delen av familjen tröstade sig lätt över mr Burchells försvinnande genom vår godsägares sällskap, ty hans besök blevo nu allt tätare och längre. Då det inte hade lyckats honom att skaffa mina dött-