— 65 —
att vara ett ömkligt uppgivande av hans egen överlägsenhet. Liksom böckers värde icke uppstår av deras brist på fel, utan av storheten i deras skönhet, så böra inte heller människorna prisas för deras brist på fel, utan för storheten hos dygder, som de äga, En lärd kan brista i klokhet, statsmannen är kanske stolt och krigaren grym, men skulle vi föredraga simpla hantverkare, som strävsamt knoga hela sitt liv utan vare sig beröm eller tadel, framför sådana personer? Då kunde vi lika väl föredraga den holländska skolans tama korrekta teckning framför den italienska penselns bristfälliga, men sublima och anderika alster.»
»Edra åsikter kunna vara riktiga, sir», sade jag, »om det finns härliga dygder och mindre fel ; men när det visar sig, att i samma själ finnas stora laster blandade med lika stora dygder, tycks det mig, som om en sådan karaktär vore värd förakt.»
»Kanske», sade han, »finnes det sådana odjur som de, vilka ni beskriver och hos vilka stora laster äro förenade med stora dygder; men jag har dock aldrig på min levnadsbana träffat slika exemplar; tvärtom har jag alltid funnit, att där det fanns en stor ande, där fanns det också ett stort hjärta.»
»Det tycks, som om försynen även i detta avseende har inrättat allt på visaste sätt, därigenom att den har minskat på förståndet, där hjärtat är fördärvat, och inskränkt förmågan, där det finnes vilja att göra ont. Denna regel tyckes också utsträcka sig till djuren. Småkrypen äro lömska, grymma och fega, medan de djur, som äro begåvade rmed styrka och klokhet, äro ädelmodiga, djärva och milda.»
»Allt detta låter mycket vackert», svarade jag, »och dock skulle det vara ganska lätt att i detta ögonblick peka på en man», — här såg jag stadigt på honom — »vars huvud och hjärta stå i föraktlig motsats till varandra. Ja, sir» fortsatte jag och höjde rösten, »det gläder mig, att jag har fått tillfälle att slå ned på honom mitt i hans inbillade säkerhet. Känner ni igen, min herre, — denna portfölj?»
»Ja, sir», svarade han med en min, som uttryckte det mest orubbliga lugn, »den tillhör mig, och det gläder mig, att ni har funnit den.»
»Känner ni också igen detta brev? Inga omsvep, min herre — se mig i ögonen och svara mig — känner ni igen detta brev?»
»Detta brev», svarade han, »ja, jag har själv skrivit det.»
»Och hur kunde ni», sade jag, »vara så otacksam, så nedrig att skriva ett sådant brev?»
»Och hur kunde ni», svarade han med en makalöst fräck
