Oliver Goldsmith.
Om denne engelske diktare och berättare, vars hågkomst är synnerligen väl värd att hos vår läsande allmänhet upplivas, yttras i det nyligen utkomna svenska arbetet Europas litteraturhistoria av Otto Sylwan och Just Bing, att »han har sin plats bland litteraturens stormän på grund av en enda liten bok The vicar of Wakefield» — just den, som här ligger framför läsaren i ny översättning, »Prästen från Wakefield.»
En tysk litteraturhistoriker betecknar också boken som »ett mästerverk, vilket tillhör hela mänsklighetens litterära egendom samt är varenda engelsk familjs förtjusning och en kär gäst hos många andra folk.» — Detta är ju högst märkliga vitsord om den bok, som härmed åter göres till även den svenska allmänhetens egendom.
Oliver Goldsmith föddes 1728 i Irland i grevskapet Longford som son av en fattig sockenpräst och dog i London år 1774. Som barn uppges han ha verkat ytterst obegåvad, och under hela sitt liv var han en orolig bohémien, en lättsinnig, men hjärtegod krogkund, slösaktig, men oegennyttig, lat, nästan utan vilja.
Barnslig och fåfäng, som han var, var han bl. a. ytterst förtjust i granna kläder. »Med alla sina svagheter var han dock en stor man», säger om honom hans berömda samtida Samuel Johnson.
Genom en farbrors hjälp gick Goldsmith igenom Trinity college i Dublin och blev 1749 med möda »bachelor of arts» (ungefärligen motsvarande kandidat hos oss). Han studerade sedan först teologi, därefter medicin i Edinburg; men driven av sin orosande, begav han sig utomlands och idkade medicinstudier först i Leyden, varefter han skall ha blivit doktor i Louvden i Belgien. Under 1755 strövade han omkring i flera av europeiska kontinentens länder, livnärande sig av att blåsa flöjt. Följande året var han åter i England, där han försökte sig som läkare, men misslyckades. Nu tog den be-
