Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 68 —

hade rivaliserat, blevo vi nu mycket uppskrämda över det hemliga försprång, Flamboroughs hade fått före Oss, och trots alla mina invändningar — och de voro inte få — beslöts det, att vi också skulle ha våra porträtt målade.

Vi anmodade konstnären att komma — ty vad skulle jag göra — och vår uppfinningsförmåga kom därpå i verksamhet för att visa vår överlägsenhet i smakfulla arrangementer. Vår grannfamilj bestod av sju personer, och alla sju hade blivit målade med var sin apelsin i handen — högst smaklöst, alldeles utan omväxling och utan motstycke i verkligheten.

Vi skulle nu försöka att hitta på något mera fint och smakfullt, och efter många debatter blevo vi till slut eniga om, att vi skulle målas allesammans i en stor historisk familjegrupp. Det skulle bli billigare, eftersom endast en ram blev behövlig, ty alla familjer med någon smak läto nu måla sig på detta sätt.

Då vi inte strax kunde hitta på någon historisk situation, som kunde passa in på oss, kommo vi överens om, att var och en kunde välja, vilken figur han eller hon ville föreställa. Min hustru önskade att framställas som Venus, och målaren anmodades att inte vara alltför sparsam med de diamanter, som skulle pryda hennes bröst och hår; våra små skulle vara kupidoner, en på varje sida om henne. Jag skulle, klädd i ämbetsdräkt och prästkrage, framställas i färd med att överlämna till henne mina böcker om den Whitstonianska striden. Olivia skulle målas som amazon sittande på en bänk av blommor, klädd i en grön riddräkt med rika guldspetsar och ett ridspö i handen. Sofia skulle vara herdinna över så många får, som målaren ville måla gratis, och Moses skulle vara klädd i en hatt med vit plym.

Vår smakfulla idé slog så an på godsägaren, att han äntligen ville vara med på tavlan som en av familjen, föreställande Alexander den store och knäböjande vid Olivias fötter.

Detta togo vi alla för en bestämd antydan om, att han önskade att tillhöra vår familj, och vi ville inte avslå hans bön. Målaren sattes alltså till verket, och han arbetade med sådan flit och iver, att alltsammans var färdigt på fyra dagar.

Tavlan var mycket stor, och det måste erkännas, att han icke hade sparat på färgerna, för vilket också min hustru höll lovtal över honom. Vi voro alla fullkomligt belåtna med hans verk, men en olycklig omständighet var, att tavlan var så stor, att den ej fick rum i vårt hus, och detta hade vi ej förut tänkt på. Huru vi alla hade kunnat bortse från detta