— 69 —
faktum var nu alldeles obegripligt för oss, men säkert är, att vi alla hade varit lika tanklösa. I stället för att tillfredsställa vår fåfänga, såsom vi hade hoppats, måste nu tavlan på det mest kränkande sätt bliva stående emot köksväggen, där lärftet hade varit utspänt, medan det målades. Det var inte möjligt att få den in genom någon av dörrarna, och vi blevo därför utskrattade av alla våra grannar. En liknade den vid Robinson Crusoes trädstam, som han hade urhålkat till båt, men som var för stor för att kunna flyttas. En annan tyckte, att den förr kunde liknas vid ett äpple, som hade vuxit i en flaska. Några undrade över, hur vi skulle få den ut, men ännu flera voro förvånade över, huru den någonsin hade gått in.
Men liksom många skrattade åt saken, uppväckte den hos ännu flera de mest elaka antaganden. Att godsägaren var porträtterad tillsammans med oss, var en alltför stor ära för att ej väcka avund. Skandalösa nyheter började spridas om oss, och vårt lugn stördes ständigt av personer, vilka kommo för att som vänner tala om för oss, vad våra ovänner sade om oss. Vi avvisade alla rykten med tillbörlig kraft, men en skandal växer alltid vid opposition.
Vi höllo därför åter rådplägning om, hur vi skulle möta våra fienders elakhet, och ett beslut fattades, som var för mycket knepigt för att vinna mitt bifall. Det gick ut på följande: Då huvudsaken för oss var att komma till klarhet, om mr Thornhill hade allvarliga avsikter, åtog sig min hustru att utforska honom genom att rådfråga honom om valet av make för vår äldsta dotter. Om inte detta kunde få honom att komma fram med en förklaring, så beslöts det att göra honom ängslig med en rival.
Jag nekade emellertid bestämt att giva mitt bifall till detta sista steg, tills Olivia gav mig den högtidligaste försäkran, att hon skulle gifta sig med den person, som vi föreslogo till rival, om inte mr Thornhill själv hindrade det genöm att själv gifta sig med henne. Detta var planen, vilken jag inte avgjort satte mig emot, om jag än icke var fullt med om den.
När mr Thornhill nästa gång besökte oss, gjorde mina döttrar sig osynliga för att ge sin mor tillfälle att sätta planen i verkställighet,. men de voro inte längre borta än i ett angränsande rum, varifrån de kunde höra hela samtalet.
Min hustru inledde detta helt behändigt med att anmärka, att det nu troligen bleve allvar av mellan den äldsta av flickorna Flamborough och mr Spaniker, och att det var
