— 72 —
Det var i en sådan ställning, som jag fann henne en afton, sedan hon under någon tid visat en låtsad glädje.
»Du ser nu, mitt barn», sade jag, »att din tro på mr Thornhills kärlek endast var en dröm. Han tillåter en annan, som i varje hänseende står under honom, att vara sin rival, fastän han vet, att han vilket ögonblick som helst kan försäkra sig om dig genom en öppen kärleksförklaring.»
»Ja, pappa», sade hon, »men han har sina skäl att dröja med sin förklaring, det vet jag. Hans blickar och allvarliga ord övertyga mig om hans ärliga avsikter. Jag hoppas, att det inte skall dröja länge, förrän det blir klart, att hans känslor äro äkta; du skall nog komma att få se, att jag har bedömt honom mera rättvist än du.»
»Kära Olivia», sade jag, »varje plan, som hittills blivit försökt för att förmå honom till en förklaring, har uttänkts och föreslagits av dig själv, och du kan inte säga, att jag på något sätt har lagt band på dig. Men du skall inte begära, mitt barn, att jag fortfarande skall tilåta, att hans hederliga rival skall göras till narr, för din malplacerade böjelse. Jag vill ge dig hur lång tid som helst för att få den man, som du tror beundrar dig, till att förklara sig; men när den tiden har gått till ända, så begär jag på det bestämdaste, att den, hederlige mr Wiliams blir belönad för sin trohet, om den andre ej gjort slag i saken. De principer, jag hittills har följt här i livet, fordra detta av mig, och min faderskärlek skall aldrig komma mig att glömma mina plikter som människa. Sätt därför ut en dag, låt den bli så avlägsen du vill, och sörj för, att mr Thornhill får veta den tidpunkt, då jag har för avsikt att ge dig åt en annan. Om han verkligen älskar dig, så skall hans sunda förnuft säga honom, att det endast finns ett sätt, varigenom han kan undgå att förlora dig för alltid».
Detta förslag, som hon inte kunde finna annat än rimligt, gav hon sitt samtycke till. Hon förnyade åter sitt bestämda löfte att gifta sig med mr Williams, om den andre ej skulle förklara sig, och vid nästa tillfälle som gavs, blevo i mr Thornhills närvaro månad och dag fastställda för hennes bröllop med hans rival.
Denna kraftiga åtgärd tycktes fördubbla mr Thornhills oro; och vad Olivia verkligen kände väckte mycket bekymmer hos mig. I denna strid mellan klokhet och kärlek förlorade hon alldeles sin förra livlighet och munterhet och sökte varje tillfälle att i ensamhet få gråta ut sin sorg.
På detta sätt gick en vecka, men mr Thornhill gjorde intet försök att hindra hennes bröllop. Den följande veckan fortsatte han ännu att visa henne sin uppmärksamhet, men
