Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 79 —

det var ett kringresande skådespelarsällskaps packvagn, som förde deras kulisser och övriga rekvisita till nästa by, där de skulle uppträda,

Med vagnen följde endast kusken och en av skådespelarna, det övriga sällskapet skulle komma efter följande dag.

»Gott sällskap på resan är kortaste ginvägen» säger ordspråket; jag gav mig därför i samtal med den stackars skådespelaren, och som jag själv i mina unga dagar hade litet scenisk talang, började jag med min vanliga oförskräckthet att tala med honom om sådana saker. Emellert d var jag inte vidare initierad i de nu rådande teaterförhållandena, utan frågade honom därför, vilken av teaterförfattarna Dryden eller Otways var mest i ropet för närvarande.

»Jag tror, sir», svarade skådespelaren, »att inte många av våra modärna dramaturger skulle finna någon ära i att jämställas med de författare, som ni talar om. Drydens och Rowes äro nu alldeles omodärna; smaken har gått tillbaka till förra århundradet. Fletcher, Ben Jonson och Shakespeares dramer äro de enda stycken, som gå nu.»

»Vad», utbrast jag, »är det möjligt, att vår tid kan tycka om det gammaldags språk, den föråldrade humor och dessa överdrivna karaktärer, som finnas i överflöd i de arbeten, varom ni talar?»

»Sir», svarade skådespelaren, »publiken tänker inte mera på språk eller humor, eller karaktärer, det är något, som den inte alls frågar efter. Den går endast på teatern för att roa sig, och den skulle till och med nöja sig med en pantomim, om den endast gick under Ben Jonsons eller Shakespeares namn.»

»Då imiterar väl också, kan jag tänka mig», sade jag, »våra modärna författare mera Shakespeare än naturen?»

»För att säga sanningen», sade min följeslagare, »så tror jag inte, att de imitera någon eller något på det hela taget, och det begär inte heller publiken. Det är nämligen inte styckets innehåll, som framkallar bifallet, utan danserna och tablåerna, som inläggas i det. Jag vet en pjes, som inte innehöll ett enda lustigt moment, men ändå gjorde oerhörd lycka, och en annan, som räddades därigenom, att författaren förde in på scenen en person, som led av häftiga magplagor.»

Under samtalet hade vi hunnit till den by, där sällskapet skulle uppträda, och det såg ut, som om vår ankomst var förebådad, ty folk kom i stora skaror för att se på oss, vilket gav min följeslagare anledning att säga, att skådespelare alltid ha flera åskådare utanför teatern än innanför. Jag