— 78 —
och jag beslöt att vända om hem till min stackars familj, som hade behov av mitt bistånd.
Men den häftiga sinnesrörelsen och de ansträngningar, vilka jag hade varit tvungen att underkasta mig, ådrogo mig en feber, som bröt ut, innan jag ens hann att lämna kapplöpningsfältet.
Detta var ett nytt, plötsligt slag, och jag var över fjorton mil från mitt hem! Jag måste taga in på ett litet värdshus vid landsvägen, en allmän tillflyktsort för nöd och elände, och här lade jag mig tåligt till sängs för att få vänta på, att min sjukdom skulle gå tillbaka,
Här låg jag och plågades i omkring tre veckor, men slutligen segrade min starka natur. Jag hade emellertid inga pengar att betala utgifterna med för mitt uppehälle och vård. Det är högst sannolikt, att oron över denna omständighet kunde ha vållat ett återfall, men jag var nog lycklig att få hjälp av en resande, som stannade vid värdshuset för att i största hast intaga förfriskning.
Denne resande var en människovänlig bokhandlare vid S:t Pauls kyrkogård, som gett ut många små böcker för barn. Han kallade sig deras vän; men han var hela mänsklighetens vän. Han lade mycket brått och for snart åter sin väg, men då han hade varit förläggare till några av mina skrifter om engiftet, fick jag låna litet pengar av honom, som jag lovade att betala, så snart jag kom hem.
Jag lämnade sedan värdshuset; men som jag ännu var mycket svag, beslöt jag att vandra hem i helt små dagsresor på ett par mil om dagen.
Min hälsa och mitt vanliga lugn hade nästan återkommit, och jag förebrådde mig den stolthet, som hade gjort mig upprorisk mot den straffande handen. Människan vet föga, vilka olyckor hennes tålamod förmår bära, förrän hon har prövat dem. Det förhåller sig med detta, som när man stiger upp på äregirighetens höjder: nedifrån se de så ljusa och strålande ut, men varje steg, vi taga uppåt, visar oss nya och dystra ställen med dolda missräkningar När vi däremot stiga ned från glädjens tinnar, kan eländets dal nedanför oss synas mycket mörk och enslig, men det vakna sinnet, som alltid finner något att glädja sig åt, ser likväl, alltefter som vi stiga längre ned, något, som kan vara till nöje och vederkvickelse. De mörkaste föremål tyckas bli klarare, och den inre synen vänjes så småningom vid den dystra situationen.
Jag hade varit ett par timmar på vägen, då jag fick se något, som på avstånd liknade en kärra, och jag beslöt att hinna upp den; men då jag kom närmare, upptäckte jag, att
