— 83 —
Mr Arnold och hans hustru, vilka rådde om huset, ville ovillkorligen, att jag skulle göra dem det nöjet att stanna några dagar, och då deras niece, min förtjusande elev, vars själ på sätt och vis blivit formad under min inverkan, förenade sina böner med deras, mottog jag inbjudningen.
Man anvisade mig ett mycket präktigt möblerat sovrum, och följande morgon bad miss Wilmot mig om att göra en promenad med henne i trädgården, som var anlagd i nyaste stilen. Sedan hon först visat mig omkring till de vackraste platserna, frågade hon mig, liksom i förbigående, om jag nyligen hade hört något från min son Georg.
»Ack, kära fröken», sade jag, »det är nu nära tre år, sedan han lämnade oss, och varken vi eller hans vänner ha hört något ifrån honom. Jag vet inte alls, var han är, och kanske skall jag aldrig mera få den lyckan att se honom. Nej, kära fröken, så glada stunder, som de vi fordom tillbragte vid vår lugna härd i Wakefield, skola vi aldrig mera uppleva. Min lila familj är nu skingrad, och fattigdomen har inte endast fört nöd med sig, utan även skam!»
Den godhjärtade unga flickan grät, då hon hörde detta, men då jag såg, hur nära hon tog sig av vår olycka, ville jag inte bedröva henne med en utförlig beskrivning om våra lidanden. Emellertid var det en tröst för mig att se, att tiden inte hade förändrat hennes känslor, och att hon hade avvisat flera anbud, som gjorts henne, sedan vi hade lämnat den trakt, där hon hade sitt hem, Under hela tiden, som hon förde mig omkring i trädgården och visade mig de olika gångarna och anläggningarna, fann hon ständigt nya tillfällen att komma fram med frågor rörande min son.
På detta sätt gick hela förmiddagen, tills gongongen kallade oss till middag. Här träffade vi direktören för det resande teatersällskapet, som hade kommit för att sälja biljetter till »Den sköna synderskan», som skulle uppföras samma afton med en ung debutant i Horatii roll.
Denne unge man hade aldrig uppträtt på scenen förr, och direktören prisade honom högeligen och försäkrade, att han aldrig hade träffat någon, som givit så stora framtidslöften. Att spela komedi läres annars inte på en dag, »men denne herre», fortfor han, »är som född för scenen; hans stämma, hans figur, hans plastik — allting hos honom är beundransvärt. Det var för övrigt alldeles tillfälligt, som vi träffade på honom under vår resa till denna trakt.»
Detta väckte naturligtvis vår nyfikenhet, och som damerna voro enträgna, lät jag övertala mig att gå med på teatern, som utgjordes av en lada i byn. Då det sällskap, vari
