— 82 —
frihet mot en jesuit i en engelsk prästs kläder. Nå, så, vid alla mina kolgruvor i Cornwall — ut ur mitt hus skall ni, så sant som mitt namn är Wilkinson!»
Jag insåg nu, att jag hade gått för långt och bad honom ursäkta mig, om jag hade sårat honom.
»Ursäkta!» ropade han, »ja, det tror jag nog, jag tycker att för sådana principer kan det behövas tiotusen ursäkter. Vad för något! giva upp friheten och äganderätten och, som det står i tidningarna, lägga sig ned och låta trampa på sig med träskor! Min herre, jag önskar att ni ögonblickligen förfogar er ur detta hus, på det att intet värre måtte hända er!»
Jag skulle försöka att lugna honom, men i detsamma hörde vi, att en tjänare bultade på dörren, och de två damerna utropade:
»Så sant jag lever, är det inte herrskapet, som kommer hem!»
Det kom nu i dagen, att vår värd inte var någon annan än hovmästaren, som i sin herres frånvaro gärna ville spela godsägare och för en kort stund själv vara herre, och om jag skall vara ärlig, så talade han politik lika bra som många lantjunkare göra. Men vem kan beskriva min förvåning, när jag såg den rätte ägaren och hans fru träda in; dock deras förvåning över att finna ett sådant sällskap och sådan undfägnad, var dock inte mindre än vår.
»Mina herrar», sade husets egen herre till min följeslagare och mig, »min hustru och jag äro edra ödmjuka tjänare; men jag måste säga, att detta ert besök är en så oväntad godhet, att vi nästan digna under tacksamhetsskuld.»
Men hur oväntat vårt sällskap än var för dem, så kan jag försäkra, att deras var det inte mindre för oss, och jag satt alldeles mållös över det omöjliga i min belägenhet. Men vem fick jag se träda in i rummet, om inte min kära miss Arabella Wilmot, min son Georgs f. d. fästmö.
Så snart hon fick se mig, kastade hon sig i mina armar under synbar glädje.
»Men kära pastor Primrose!» utopade hon, »vilken lycklig omständighet ha vi att tacka för ett så oväntat besök? Jag är säker på, att min tant och farbror skola bli förtjusta, när de få höra, att det är er, som de ha fått till gäst.»
Då den gamle herrn och hans fru hörde mitt namn, kommo de mig till mötes ytterst artigt och bådo mig vara hjärtligt välkommen. De kunde inte låta bli att skratta, när de hörde, hur jag hade kommit i deras hem; men den olycklige hovmästaren, vilken de först hade tänkt att giva respass, fick genom min mellankomst stanna kvar.
