— 85 —
blev han tvungen att säga henne, att en käpp och en rensel voro de enda jordiska ägodelar, som kan kunde skryta av att äga.
»Nå, min son», sade jag, »fattig var du, då du lämnade oss, fattig kommer du tillbaka, och dock tvivlar jag inte på, att du har sett en hel del av världen.»
»Ja, pappa», sade han, »men att jaga efter lyckan är inte bästa sättet ait finna henne, och på sista tiden har jag också helt och hållet uppgivit jakten.»
»Jag kan tänka mig», sade mrs Arnold, »att berättelsen om de äventyr, som ni utstått, måste vara mycket intressant; första delen av dem har jag flera gånger förut hört av min niéce, men kunde vi förmå er att berätta resten, skulle vi bli mycket tacksamma.»
»Min fru», svarade min son, »jag försäkrar er, att det nöje, som ni kan ha av att höra dem, skall inte vara hälften så stort som den stolthet, jag känner vid att berätta dem i denna krets; men jag kan knappt lova er något egentligt äventyr, ty min berättelse kommer mera att handla om, vad jag har sett, än om vad jag har uträttat.
»Mitt livs första olycka var ju, som ni alla vet, mycket stor, men fast den böjde mig, kunde den dock icke bryta mig. Jag tror inte, att någon kunde ha varit mera sangvinisk, än jag var den gången. Ju mindre gunstig jag fann lyckan den ena gången, dess mera väntade jag mig av henne härnäst, och då jag nu befann mig nederst på dess hjul, måste ju varje förändring lyfta mig högre upp och kunde omöjligt sänka mig längre ned. En vacker morgon begav jag mig således på väg till London, utan att plågas av någon oro för morgondagen, och glad såsom fåglarna, vilka sjöngo vid vägkanten. Jag tröstade mig med, att London var den marknad, där förmågor av alla slag kunde vara säkra på att finna utmärkelse och belöning.
»Det första, jag hade att göra, då jag kommit till huvudstaden, var att avlämna ditt rekommendationsbrev, pappa, till vår kusin, vilken icke befann sig i bättre omständigheter än jag. Du vet, att min första plan gick ut på att bli underlärare vid någon undervisningsanstalt, och jag frågade honom till råds härom. Vår kusin hörde på min plan och log ett sardoniskt löje.
»Jo», utbrast han, »det är minsann en fin framtidsbana, som man har utstakat för dig. Jag har själv varit underlärare i en helpension, men hellre vill jag vara fångvaktare vid tukthuset i Newgate. Och dessutom — är du säker på, att du passar för en sådan plats?. Låt mig förhöra dig litet. Har
