— 88 —
tiggare. Liksom den sanne diktaren trotsar varje motgång för att vinna rykte, så är den andre ett kräk, blott värd förakt, och det är endast de, som äro ovärdiga allt beskydd, vilka nedlåta sig till att bedja om det.
»Då jag var för stolt att nedlåta mig till slika tarvligheter, men tillika för illa rustad för att våga ett nytt försök att väcka uppmärksamhet, nödgades jag att slå in på en medelväg och skriva för mitt uppehälle. Men jag passade illa för ett arbete, i vilket endast fliten kunde hjälpa mig fram. Jag kunde inte undertrycka min längtan efter bifall. Därför använde jag i regel min tid på att skriva något verkligt bra, som inte fyllde många sidor, i stället för att använda den till vidlyftiga utgjutelser av inbringande medelmåttighet. Mina små uppsatser drunknade därför i de stora periodiska publikationerna och förblevo obemärkta och okända. Publiken hade annat och viktigare att göra än att lägga märke till min stils stora enkelhet eller det harmoniska i mina satsbyggnader. Det ena bladet efter det andra föll i glömska. Mina litterära försök begrovos mellan uppsatser om frihet, österländska sagor och medel mot bett av galna hundar.
»Jag började därför att söka umgänge endast med författare, vilka kände sig lika besvikna som jag och vilka berömde, beklagade och föraktade varandra. Den tillfredsställelse, vi funno i varje bekant skriftställares försök, stod i omvänt förhållande till deras förtjänster. Jag fann, att andras snille endast var mig till förargelse. Jag kunde till sist varken läsa eller skriva med någon tillfredsställelse, ty andras framgångar voro mig förhatliga och att skriva var mitt hantverk.
»En dag då jag i dyster sinnesstämning satt i S:t James och tänkte härpå, kom en ung, förnäm man, som vid universitetet varit intim vän till mig, gående. Vi hälsade litet tveksamt på varandra, ty han kände sig generad över att vara bekant med en, som såg så fattig ut som jag, och jag var rädd för, att han inte vile kännas vid mig; men min tvekan försvann snart, ty Ned Thornhill var i grund och botten en snäll pojke.»
»Vad säger du, Georg?» avbröt jag honom, »var det Thornhill du sade? Det kan säkert inte vara någon annan än min godsägare.»
»Vad för något», sade mr Arnold, »är mr Thornhill en en så nära granne till er? Han har länge varit en vän till vår familj, och vi vänta honom hit när som helst.»
»Min väns första omsorg», sade min son, »var att hjälpa upp mitt yttre med en mycket fin kostym av sina egna klä-
