Hoppa till innehållet

Sida:Prästen från Wakefield 1912.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 89 —

der, och sedan blev jag inbjuden till hans bord, dels i egenskap av vän, dels som hans sekreterare. Mitt arbete var att gå med honom på auktioner, hålla honom vid gott humör, när han satt för sitt porträtt, sitta vid hans vänstra sida i vagnen, när ingen annan fanns, som fyllde den platsen, och att vara honom behjälplig vid alla möjliga galna streck. Men dessutom hade jag tjugu olika sysselsättningar i hans hus. Jag skulle göra många småsaker utan tillsägelse: alltid ha en korkskruv i beredskap, stå fadder åt alla hovmästarens barn, sjunga en visa, när så önskades, alltid vara rolig, alltid stå till tjänst, och om möjligt alltid vara nöjd.»

»Men om denna hedervärda post hade jag medtävlare. En sjökapten, som var liksom skapad för platsen, stred med mig om min välgörares ynnest. Han var son av en tvätterska hos en förnäm herre, och därigenom hade han tidigt fått smak för koppleri och förnämiteter. Denne herre hade gjort till sin livsuppgift att bekanta sig med lorder, och fast han blev körd på dörren av somliga för sin dumhets skull, träffade han dock på många, vilka voro lika dumma som han själv, och som tilläto honom att vara snyltgäst. Att smickra hade blivit hans yrke, och detta praktiserade han med den största färdighet; från mina läppar lät däremot smickret alltid gjort och klumpigt. Min välgörares behov av smicker blev allt större och större, medan jag för varje timme, som gick, fick mera inblick i hans fel, och därför bar det mig mera och mera emot att smickra honom. Av denna orsak hade jag just tänkt att lämna valplatsen fri åt kaptenen, då min vän fick användning för min hjälp.»

»Det gällde inte mindre än att vara hans ställföreträdare i en duell med en herre, vars syster han hade förnärmat.

»Jag var beredd att gå in härpå — ja, jag ser nog, att ni inte gillar mitt handlingssätt; men jag stod i tacksamhetsskuld till honom för hans vänlighet, och därför tyckte jag inte, att jag kunde neka honom denna tjänst. Jag åtog mig således att klarera affären, avväpnade min motståndare och hade kort därefter nöjet att få veta, att damen i fråga var en allmän kvinna och mannen, som gick hennes ärenden, en skojare och översittare. Min tjänst betalades emellertid med de varmaste tacksägelser; men då min vän skulle lämna London några dagar därefter, kunde han inte hjälpa mig på något annat sätt än att rekommendera mig hos sin farbror, sir William Thornhill och en annan mycket förnäm adelsman, som beklädde någon post hos regeringen.

»Det första, jag gjorde, sedan han hade rest, var att gå med mitt rekommendationsbrev till hans farbror, en man, vars