1. SÄll är then man som hafwer kär
Then elända och then arma:
HErren skal/ tå han nödstält är/
Sigh öfwer honom förbarma/
Och låta gonom altijd gåå wäl/
Bewaran wäl til lijf och siäl.
Eij skal honom skee then wåde/
At fienden öfwer honom råder.
2. Om honom än kan hända så/
At han i kranckhet faller/
HErren sielf honom sköter tå/
Til helsan igen kallar.
Jagh sade: HErre/ war migh mild/
Hela min siäl/ och gift migh til/
Jagh hafwer syndat swåra/
Ty fäller jagh nu tårar.
3. Min fiend talar the ondt är
Mot migh af hierta och sinne/
Hans tunga som en hårknif skär/
När mån han döden finna?
När mån hans namn som rök förgåå?
Fiendens taal om migh är så:
Han kommer migh til at skåda/
Och under fötterna träda.
4. The som i hiertat hata migh/
Achta migh skada giöra/
Doch hållat så inne medh sigh/
At ingen skal thet fåå höra.
The tänckia på sin skalka paar
Mot migh/ han skal wäl liggia qwar/
Säija the/ i thenna nöden/
Och aldrig upståå af döden.
5. Min wän som jagh betrodde bäst/
Then jagh gaf brödh så fierna/
Mot migh nu hndlar aldrawärst/
Medh fötterna han migh spiernar.
Men Herre/ war tu nådelig/
Uthaf mitt fall uprätta migh.
Låt migh komma til dwala/
Så wil jagh them wäl betala.
6. Thet märcker jagh ock ther uppå/
At tu giör medh migh nåde/
Om mina owänner eij fåå
Längre öfwer migh råda.
Min meenlöshet är in för tigh/
Ty styrcker tu migh ewinnerlig
Medh titt ansichte blida/
Thet jagh skådar alla tida.
7. Ske lof och prijs i ewighet/
Uthi all werldzens ändar/
Israels Gudh/ för sin mildhet
Mot then arma och elända:
Hwilken han icke wil försmåå/
Men låter honom nåde fåå:
Then han oss allesamman
Allstedz unne/ Amen/ Amen.
