| 126 | Konung Dawidz Psalmer. | Konung Dawidz Psalmer. | 127 |
Tu hielper när jagh fahra bär/
Och tu mitt hierta läker.
Ach HErre! låt the argas munn
Sin egen falskhet röija/
Förskingra theras lösa grund/
At the sitt högmod böija.
4. Thet är ju klart och kunnogt nogh/
At the medh wrånghet handla;
At the i wål förutan fogh
All rätt och skiöl förwandla:
Bedrögerij och lögn går fort
På alla theras gator/
Och mordiskt rådslag blifwer spordt
Af then som migh nu hatar.
5. Om the medh uppenbara macht
Emot migh wille strida/
Tå toge jagh migh wäl i acht/
Och skulle hällre lida:
Men sij/ thet är min kände wän/
Och then jagh migh förtrodde;
Han lönar migh nu så igen/
Som när migh liufligt bodde.
6. Ty komme them all nödh uppå/
Och döden them förskräckte;
Ja helwetet them förestå/
Som sådan list upwäckia.
Men til min Gudh jagh ropa wil/
Han skal migh wäl bewara;
När jagh medh bönen talar til/
Skal han migh nådigt swara.
7. Min fångna siäl förlossar han/
At hon må frihet niuta/
Fast fienden medh wrånghets band
Wil henne hårdt insluta.
Gudh them förwist uthrota skal/
Som honom platt förachta/
Som them meenlösom giöra qwahl/
Och eij hans Ord betrachta.
8. Ty theras munn är sööt och haal/
Men hafwa ondt i sinne/
Leent är som olja theras taal/
Doch är ther arghet inne.
All theras wänlighet är flärd/
Ty när the blifwa hörde/
Tå hwässer hiertat spiut och swärd/
Ther medh the wilja mörda.
9. Men hemställ Gudi all tin sorg/
Och all then nödh tigh trycker;
Han högnar tigh alt som en borg/
Och uthur fahran rycker.
Then frome ingalunda skal
I ewig oro lemnas:
Men ondskan måste medh diupt fall
Och ewig plågo hämnas.
63.
Then 58 K. D. Psalm. Sen tonen Num. 237.
1. O Menniskia Gudh klagar
Uthöfwer mycken synd/
At man i thessa dagar
Är uthaf arghet blind.
| 7. Min | Mån |
