| 444 | Om Gudz Ord | och Församling. | 445 |
Menniskiors dich lider nu meen/
Som länge stod i blomma.
5. Låter oss förty i liuset gåå/
At wij må lifwet finna/
Om Gudh tager oss thet ifrå/
Kunne wij tijt eij hinna:
I mörckret wandrar man eij rätt/
Man stöter sigh snart illa/
Han träder hän mång owiss siöt/
Och går om wägen willer.
6. Så är thet ock stoor klagan wärdt/
Och är en höglig qwida/
At man här hafwer mörkret kärt/
Och må eij liuset lida:
Men/ HErre/ tu som liuset äst/
Uplys wårt mörcka sinne/
Mörckret fördrifwa kan tu bäst/
Som ligger i hiertat inne.
7. Jagh är wiss om Himmel och jord/
At the ju sin koos fara/
Lijkwäl måste aldrig Gudz Ord
Förgåås och ogilt wara:
Widh them jag migh wil hålla wist/
Och låta migh eij förskräckia/
Ehwad ondt af sin arga list
Migh fienden kan upwäckia.
8. När jagh nu i ett sådant mogh
Warder af werlden tagen/
Then dödh är migh förwisso godh/
Salig är migh then dagen:
Thess tackar jagh min Fader blijd/
Sitt löfte han wäl håller/
Han seer til migh i allan tijd/
Ehwad på färde faller.
9. Så beder jagh tigh Fader min/
Som migh i all nödh stärcker/
Tu gif tin Anda i hiertat in/
När thet fast swider och wärcker;
Och jagh måste af thenna öö/
Ther ingen slipper medh lifwet/
At jagh tå måtte glader döö/
Och sedan medh tigh lefwa.
Se tonen Num. 94.
FRögder eder i thenna tijd/
I som Christum bekänna/
At han hafwer i werlden wijd
Wårdatz sitt Ord uthsända/
Som nu förkunnas rikelig
För onda och för froma:
Gudz Ord blifwer ewinnerlig/
Och hans wilie förkunnad.
2. Adam för olydnones skull/
Hade förtappad wordet:
Men Gudh som är af nåden full/
Honom ett löfte giorde/
Ther han sigh fast förlåt uppå/
Och twiflade ingalunda:
Ty Gudz Ord i sanning bestå/
För gamla och för unga.
