| 400 | Psalmer öfwer | några Söndags Evangelier. | 401 |
Eij kan migh ther åth nöya.
9. Hans fader swarar: min son/ tu wetst
Hwad jagh tigh nu här säger:
Tu hafwer aldrig från migh reest/
Titt är alt thet jagh äger:
Thenne tin broder hafwer warit död/
Och är igen upstånden:
Han kommen war i största nödh/
Och är nu qwitt then wånden:
Thet giör mitt hierta frögde.
10. Om tin saak hafwa sådana skiäl
Til glädie aldrig warit:
Ty tigh är altijd gångit wäl/
Som ingen wägz haar farit;
Eij heller lidit sådana brist/
Som thenne haar måst lida;
Intet af tino godze mist/
Ther öfwer tu må qwida.
Skal man ej sådant tänckia?
11. Så war nu syndare oförskräckt/
Tu hafwer en mildan fader;
Emot tigh är hans famn uthräckt/
Han anammar tigh glader/
Om tu tin synd bekänna kan/
Och faller för honom neder:
Alla tina synder förlåter han/
Och gifwer tigh hwad tu beder:
Tu må wäl framgåå trygger.
12. Thess ware Gudh i ewighet
Högt prisad af oss alle!
Han seer wist til wår uselhet/
När wij til honom falle.
Hielp/ HERRE Gudh/ i allo nödh/
Och låt tin nåde skina.
Fräls oss ifrån then ewiga dödh:
Sätt oss i glädien tina.
Amen wij ther til siunge.
1. STår up at synd medh all flijt/
Står up af synden lede/
Som ehr bortdrager alt för wijdt
Från Gudh i ewig wrede/
Från salighet/ i ewigt leed/
Från lius i mörckret kalla.
Ty HErren godh/ han tager emot
Them som til honom falla.
2. Ett får af hiordenom afskred/
Och kom i öknen skygga:
Thet giorde herdanom förtreet/
Han wänder sigh til ryggia/
At sökia thet får/ från ulfwens kloor.
Och när som han thet finner/
Bär han thet heem/ och är eij seen/
Af frögd hans hierta brinner.
3. Strax grannar/ huusfolck/ wänner sin
Han til sigh samman kallar;
Han säger: Glädiens wäner min
Medh migh/ O! glädiens alle/
At jagh upfann/ från ulfwens tand/
| Han | C c c 2 | Thet |
