När helig andakt vakar
På alla känslor och begär.
6. Kom, Israel! att dyrka
Din Gud på hvarje tid och ort,
Men blifve dig hans Kyrka
Ett heligt rum och himlens port!
Ej störe menskofunder
Och jordiskt känsloprål
De helga Sabbatsstunder,
De höga föremål;
Att Herren i ditt öra
Ej ropar innan kort:
Jag vill ditt spel ej höra,
Haf dina visors buller bort.
7. Dig skall ditt Zion sjunga
Och bära fram för dig, o Gud!
Med hjerta och med tunga
Sin lofpsalm och sitt böneljud.
Ditt ord i våra bygder
Må rikeliga bo
Och bära frukt i dygder,
Gudaktighet och ro.
Som hafvets sand otaligt,
Ditt folk föröke sig
Och, heligt och lycksaligt,
I evighet lofsjunge dig!
A. Sanningen och trösten af Guds varelse.
2. Herre! evigt stor i ära,
Höghet, vishet, nåd och makt!
Mild och sann i himlens lära,
Rik och god i jordens prakt,
Dygdens värn och nödens tröst!
Dig jag helgar denna röst.
2. Fast den blick, jag till dig höjer,
I sin svaghet dig ej ser,
Dig du för mitt hjerta röjer
Uti allt, hvad mig omger.
Allt en evig kärlek är,
Allt om dig ett vittne bär.
3. Ingen tankegåfva mäter
Dig i din fullkomlighet.
Du, då verlden dig förgäter,
Själv af ingen saknad vet.
Men, i kärlek lika stor,
Du i detta hjerta bor.
4. Härlighet din thron betäcker;
Evig klarhet strålar der.
Du din allmakts spira sträcker
Öfver allt, hvad skapadt är.
Men din blick, din ömma röst
Gjuter lugn i detta bröst.
5. Ondskan för ditt öga rädes,
Dygden prisar dina bud;
Hoppet under bördan glädes
Åt en Fader i sin Gud;
Svagheten förgäter sig;
Fattar mod och nalkas dig.
6. Fader! tacksamheten blandar
Denna stämma, låg och svag,
Med det lof dig ljusets andar
Sjunga i en evig dag.
Du, som mild och rättvis är.
Af ett stoft ej mer begär.
3. Höga majestät! vi alle
För dina fötter nederfalle:
Ditt lof från våra hjertan går.
