Hoppa till innehållet

Sida:Psalmboken (1819).djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11
Evighet m. m.

Min dunkla, oförsedda stig?
Hvem skrifver i mitt bröst den lag,
Som bjuder utan undantag,
Att alltid rätt jag höra skall,
Om verlden all
Sig reste väpnad till mitt fall?

3. Jag ser din hand, jag hör ditt bud,
Du lefver, och i dig, o Gud!
Wi lefve och vi röras.
O väsens upphof, hjertans hopp!
Till dig gå jordens böner opp,
Af dig de alla höras.
Min suckan är dig ej fördold,
Och du har allt uti ditt våld:
Min frid och strid, min fröjd och nöd,
Mitt lif, o Fader! och min död.
Och skickelsen, som dunkel var,
Skall blifva klar,
Då tidens förlåt remnat har.


B) Guds väsende och egenskaper.
1) Evighet och Oföränderlighet.

6. Gud! du af inga skiften vet,
Af ingen tidens skranka:
Du är och blir i evighet,
Högt öfver menskotanka
Den svindlar, då den vågar sig
På djupet, till att fatta dig,
Som var, som är och blifver.

2. Förr än din sol från fästets höjd
En blick till jorden skickat,
Förr än till skyn med tacksam fröjd
Ett menskoöga blickat;
Förr än i himlars paradis
En ljusets engel sjöng ditt pris,
Du var, du Gud, allena!

3. Och, hvad du var, du evigt är,
Och hvad du är, du blifver.
För dig ej tiden åldrar bär,
Ej rymden gränser skrifver.
Af ingen du ditt ursprung har,
Du alla väsens Gud och Far!
Du är; allt annat varder.

4. Du är dig nog, du är dig allt.
Ej höjs, ej sänks din ära
Utaf den verld, som du befallt
Att dig sitt offer bära;
Om än hon trampar dina bud.
Du är dock Gud, och blifver Gud,
Uti ditt väsen lika.

5. Du, öfver tingens skiften höjd,
Dock dem, o Herre! leder,
Och menskans sorger, menskans fröjd
Med samma hand bereder.
I bägge samma kärlek rår;
Ehvad jag saknar eller får,
Din godhet är dock lika.

6. För evigt blir din visdoms råd,
Det ingen ändring röner,
Och evig är, som du, din nåd
Mot alla jordens söner.
Af evighet du såg vår nöd,