Serafer syntes i fördunkladt sken.
För Konungarnas Konung skylde de
Med vingar två sitt klara anlete,
Sin fot med två, med två ock flögo de,
Hans namn, som Evig är, lofsöngo de:
Helig är Gud, Jehova Zebaoth!
Helig är Gud, Jehova Zebaoth!
Helig är Gud, Jehova Zebaoth!
Allt skapadt nederfalla till hans fot.
Allt nederföll. Af rök i samma stund
Blef templet fullt, och skälfde på sin grund.
Dav. 94.
10. O Gud, som hämden hörer till!
Hur länge vill
Du skona dem dig gäcka?
Bete dig, verldars Domare:
Din makt bete,
Som trotsas af de fräcka:
Din arm uträck
Till deras skräck;
Låt deras brott,
Ditt namn till spott,
Ej våldet längre sträcka.
2. Med våld och svek de gå omkring,
Och arga ting
De städse eftertrakta;
För oskuld lägga de försåt,
Och enkors gråt
Och spädas rop förakta;
Och rof och kif
Är deras lif;
"Gud", säga de,
"Ej det kan se,
Ej Jakobs Gud det akta."
3. Men merker dock, ogerningsmän!
Att Hämnaren
Har både syn och öra.
Skall han, som ögat gjort, ej se?
Den Helige,
Som örat gjort, ej höra?
Allt hvad här sker
Han hör, han ser
Och kommer snart
Med stormens fart
Att mörkrets verk förstöra.
4. Dock, Herre, hämnden dig tillhör.
Hvadhelst du gör,
Så tröstar oss din lära,
Och kraft af dig den fromme får,
Då illa går,
Att korsset tåligt bära.
Hvad helst du vill
Oss dela till,
Så måste rätt
Dock varda rätt
Och dygd bestå med ära.
5. Mot ondskans makt allena du
Som förr, ännu
Till värn för mig uppträder.
Om, Herre du mig icke hjelpt,
Jag vore stjelpt
Och lagd till mina fäder.
Det är din nåd,
Som gifver råd;
Det är din tröst,
Som detta bröst
I allt bekymmer gläder.
6. Ifrån den tro jag aldrig går.
Att Herren står
Uppå de frommas sida.
När jag till sanningens försvar
Min kraft ej spar,
Skall han ock för mig strida.
I lif och död
Är han mitt stöd,
