Det oss heligt hålla bör:
Uti vin ditt blod du skänker,
Din lekamen uti bröd
Oss till styrka i vår nöd.
6. Gif, när du oss vill bespisa,
Dig till hugkomst, som oss böd,
Wi förkunna må din död,
Det är, med vår vandel visa,
Hur din död oss kraft beskärt
Till att lefva, som du lärt.
7. Att försonlighet oss lära,
Ödmjukhet och tålamod,
Du, så kärleksrik och god,
Du, så stor i makt och ära,
Oss i ringhet föregår,
När du andras fötter tvår.
8. När du är så djupt bedröfvad
Öfver Jude fall och brott;
Ack! hvad blifver då min lott?
Daglig synd, af mig föröfvad,
Daglig svaghet, daglig brist
Har förrådt dig, Jesu Christ!
9. Petrus sig i faran kastar,
Tror sig fast som klippan stå,
Lofvar att i döden gå.
Gif, att jag ej lika hastar
Oförvägen på en stig,
Der jag lätt kan glömma dig.
10. Gif, att jag dig ej försakar,
Bed för mig och styrk min tro.
Jesu! gif, att all min ro
Jag i din förening smakar
Och, som du, från verlden går,
Att med dig jag lefva får.
81.
Milde menniskornas vän!
Hur dig lik i alla öden!
Hur i lifvet, hur i döden,
Detta hjerta känns igen!
När du alla qval att smaka
Uppgår till Jerusalem:
När de dina dig försaka,
Du dock ej försakar dem.
2. Evigt gode! du ej kan,
Fast du dör, dem öfvergifva;
Du med dem förent vill blifva,
Dem förena med hvarann:
Derför, när din stund var inne,
Du dem till en nattvard bjöd,
Som, till tidens slut, är minne
Af din kärlek och din död.
3. Och i brödet, du dem bröt,
Och i kalken, du dem räckte,
Broderskänslan för ditt slägte
Kraften af din Anda göt.
Och i denna stund af smärta,
När ditt avsked förestod,
Det du gaf dem, var ditt hjerta:
Din lekamen och ditt blod.
4. Ja, i detta vin och bröd;
Jesu! du dig sjelf har gjutit,
Dig och oss emellan slutit
Ett förbund i lif och död.
Medlen här naturen gifvas
Att besökt af nåden bli:
