I den pina
Och den låga,
Som de dömda andar plåga.
5.
Så hjelper du min arma själ,
O trofaste Immanuel,
Ifrån så stort elände.
Din ångst i denna örtagård,
Din kamp och strid med döden hård
All fara från mig vände.
Jag bör
Derför
Dig lovsjunga;
Själ och tunga
Dig må prisa,
Som vill mig den nåd bevisa.
6.
Dig vare därför lof och pris!
Ack! låt din Glädje-ande vis
Mitt sinn’ och hjerta styrka,
Att jag i mitt Gethsemane,
I mitt bekymmer, qval och ve
Må dig ståndaktigt dyrka.
Hjälp mig
Äntlig
Wäl ur qvalen,
Tåredalen
Dit att komma,
Der du lefver med de fromma.
(Qvirsfeld. Amnelius.)
85.
Jesu! dig i djupa nöden
Dina egna öfverge;
Dig, som går för dem i döden,
Svika och förneka de.
Ack! jag sjelf, som bland de dina
Du vill frälsa med din pina,
Öfverger dig för en verld,
Full af dårskap, synd och flärd.
2. Hvem var den som dig förrådde,
Då din tår för honom flöt,
Dig som nyss hans fötter tvådde,
Brödet nyss med honom bröt?
Ack! jag sjelf, som från det bordet,
Der ditt blod beseglar ordet,
Der du mig min synd förlät,
Återföll i frestarns nät.
3. Ej förmå de svaga vänner
Waka blott en stund med dig,
Då du, höljd af blodsvett, känner
Dödsens fasor samla sig.
Ack! jag sjelf förmår ej vaka,
Ej en flyktig ro försaka;
Rörd en stund, dock innan kort
Sofver jag min bättring bort.
4. Hvem var den, som dig ej kände,
Dig, sin lärare och vän,
Bröt den tro han nyss bekände,
Bröt den tredje gången än?
Ack! jag sjelf, som flera gånger
Brutit löftet af min ånger,
Nekat och försakat dig,
Som så ofta sökte mig.
5. Salig den, dig aldrig sviker,
En gång af din kärlek rörd;
Aldrig från din sida viker,
Af en fåvisk verld förförd;
Som, Johannes lik, vid ropen
Af den onda, blinda hopen,
Trofast följer dina spår,
Wid ditt kors till ändan står.
6. Men du ock den fallna åter
