fordom tillhörde Presterne och Choren. Hwilken frukt kan wäntas till uppbyggelse från denna så betydliga del af wår offentliga Gudstjenst, hwari alle skola deltaga, så länge denna pligt försummas, och detta kraftmedel för menniskoandens wäckelse och Guds andes inwerkan på menniskohjertat så alldeles åsidosättes och lemnas handlöst åt sitt öde? Nalkens Gud, så nalkas Han eder, säger Skriften. Att, åtminstone i den yttre ordningen, gå sin Gud, blott såsom ordningens och skicklighetens Gud, till mötes, synes wara det ringaste af de offer, som ett christligt folk borde frambära för sin Fader och Skapare. Men äfwen detta wore icke utan stor och öfwerswinnelig lön. När rösten upphof sig af Herrans lof, heter det, 2 Chrön. B. 5. 13, då uppfyllde Herrans härlighet Guds hus; och Herrans hand kom öfwer Guds tjenare, när sångaren slog sin harpa, 2 Kon. B. 3. 15. En sådan lön, om än i ringaste mått, är wärd mer än allt. Ett ögonkast af Guds wälbehag, ett besök af Guds ande kan från Konungahuset, från land och rike, från wåra hus och wåra hjertan afwända olyckor och sorger, som ingen mensklig wisdom eller makt förmår att motse och förekomma. Guds folk kände denna hemlighet; sångens makt upphöjde Herrans lof i helgedomen, och sångarne woro Prester, af hwilkas rena läppar och helgade röster Psalmen återskallade i Templet, att på Israel måtte tänkt warda i höjden, Syr. 50. 18. m. fl.
Så stort är målet, så dyr kan frukten lätt blifwa, om den sökes, af de ringa, enkla, utwertes så osynliga, men säkra medel för Kyrkosångens upphjelpande, hwilka nu med tweksam förhoppning
