Blott som konststycken betracktade, kunde man i allmänhet likna de goda bland wåra moderna psalmmelodier wid den tjusande bildningen af qwinlig skönhet; de gamla deremot wid den majestätliga anblicken af storwäxt och wälbildad mandom. De förre hinna äfwen ett majestät, men ett qwinligt, en mandom, men Amazonens. Måhända äro de just derföre swagheten närmare och älskligare. ”Hwad är täckt”? frågar Ehrenswärd, och swarar: ”Oredan”, hwartill bör läggas, af ett wackert. Detta omdöme är ej tadel, utan förklaring. Måhända att wårt moderna tonsystem, som nu för oss i formen är all reda, dock för kyrkosångens stora inre finne är endast den täcka oredan af det gamla. Eller skulle wi i sången wara de gamles mästare, under det wi i gerningen förmå så litet af det första allwaret?
Man ware sen att förkasta någon bland de åldriga psalmmelodier, som härstamma från tider och församlingar af en frisk werldsförsakelse och blomstrande christendom. Säkert är deras sinne stort och fördoldt, och fattas icke rätt, utan i återfödelsen och werklig erfarenhet af församling och brödraskap i Christo. I striden, och med bekännelsen för werlden af den i werlden Okändes Namn, uppgå andra känslor i själen, än de, som äro bekante för naturen och en wanlig fromhet. Öfwerlefwor af de gamles heliga konst äro dyrbarheter, äfwen i deras obrukbarhet, hwilka böra bewaras från förgängelsen. Det är lätt möjligt – sådant är ingen sällsamhet i folkens culturhistoria – att med en owäntad och dock i sig sjelf ganska obetydlig förändring i det allmänna tänkesättet, en helt annan fattning uppgår [1], i hwilken alla eller många bland dessa förmenta osmakligheter, i hast och såsom af ett underwerk förwandlas till lika många himmelska skönheter. En annan synpunkt, en annan grund
- ↑ Man påminne sig, såsom ett litet bewis, det widriga sinne, som orden from och härlig hade i språket för icke många år sedan, och jemföre det med deras nu stadgade betydelse. Huru angeläget för reformationsnitet war det icke för några år tillbaka att modernisera wåra gammalmodiga Tempel; men huru allmänt är nu de församlingars beröm, som offrat sin förmögenhet på dessa storwerk?
