och måste bli, af allt grundligt, som göres i för den sak, som wi kalle Herrans.
Författaren är wiss om riktigheten af sin öfwertygelse och will, i sanningens namn och för allt hwad kyrkosången har heligt, bedja lärare i folkskolor, att icke nära fördomen emot äldre psalmmelodier, eller af de mot tidens wanor [1] starkt contrasterand ljudfallen i de gamla tonanterna låta afskräcka sig från deras närmare, ja som, hwar sången angår, kunde tillfogas Guds kyrka och församling. Det skulle lägga grund till en trång, ensidig, ytlig och uteslutande smak hos menigheten, i hwilken med wilkoret af yttre wälljud och sinlig behaglighet, men det för kyrkosången egentligen goda, heliga och helsosamma blifwa för alltid misskändt och undanhållet. Meningen är ingalunda att neka wåra Dur- och Mollpsalmer deras ofta stora och oskattbara wärde, så mycket mindre, som sinnet och äfwen den yttre formen af dessa tonarter låter uppwisa sig från de älsta tider. De hafwa sin tid och sitt rum, ehuru den sakkunnige måste bemärka, att detta redan öfwer höfwan och det naturliga förhållandet blifwit utwidgadt; men de intaga icke kyrkosångens hela omkrets, och uppfylla blott några, men icke alla dess behof och fordringar. Ett wisst ljus, en wiss frisinthet och öppenhet i lynnet utmärker dem ofta fördelatigt, der sådan egenskap betydelsefullt och harmoniskt sluter sig till och frid äga de månget uttryck, som de gamla icke hunnit wittnesbörd. För högheten deremot, och hemligheten, och i allmänhet för det heligaste af Religionskänslans innersta djup är deras stämma för späd. Deras tillbud, i detta fall, är att likna wid en Gudstjenst af barn, hwilken, genom yttre liflighet, som ålderdomens djup försmår, icke heller förmår, innerligen rör och förnöjer, men icke uppfyller hjertat.
- ↑ Dessa kunna lätt af andra wanor mildras, och bringas till fördragsamhet för andra kyrkosångens arter, af icke mindre wärde.
