samt försmägtande och ljuf, den är icke derföre kyrkosång. Den är det blott på, när den stillar sinnet för högre och rena betraktelser, stämmer det för andagten och upplyftelsen, ger lif åt den glädje, som är from, eller röst åt den sorg, som förbättrar hjertat. Tonerna äro ock ett språk, hwilket likasom ordens förwandlar sig efter det ämne, hwarom de tala, och ett öfwadt sinne hörer klart när de tala om Gud eller werlden. De säga sin mening lika rent och uppriktigt, som orden, aflägsnare för begreppet, men närmare för sinnet och känslan.
Genom sammansättning af bokstäfwer, hwilka hwar för sig säga till swagheten af wår fattning nästan intet, få wi ord af klar betydelse, och med flere ord en i sig sluten uppenbar mening af ett i sjelfwa ordbildningen danadt språk. Detta har werkstaden för sin inre, första och omedelbara fattning i hufwudet och förståndet. Genom ljudens ordnande i proportionela förhållanden uppkomma toner, och i flere toners samklang eller succession (följd på hwarandra) en röst af klart sinne, hwilken genom örat har werkstaden för sin inre, första och omedelbara fattning i hjerta, bröst och känsla, i sjelfwa lifwet och känslan af lifwet. Denna känsla bildar sig i konstens öfning till sinne för tonernas hemligaste betydelse, som här, liksom wid orden, kan wara både egentlig och symbolisk, och sinnet mognar till en sinnets ande, som nu, i gemensamt råd med sin födelses grund i känslans och lifwets förnimmelse, alstrar äfwen för tonernas mångfald och omwexling ett förstånd och omdöme, hwilket uttalar sig, genom tonerna sjelfwa, distinct och med klar urskillning. Nu äro tonerna ett werkligt språk, och wetenskapsmannen är Filolog. Det han nu bildar sitt sinne och sin ande, der ernår han sin förnimmelses fullkomning och mästerskap. Bildar han det för skönheten, så förnimmer han skönheten och besjunger henne; för heligheten, så förnimmer han helighet och prisar Gud. För skönheten äge wi ett werkligt Tempel i Operan; för heligheten ägde den första Christenheten ett sådant, som alla påföljande tider mer eller mindre saknat. Låtom oss icke förblanda detta sednare med det förra eller medgifwa att det, som mindre är, uttränger det högre, som angår wår ewiga salighet! Operan blir dock aldrig kyrka, ty
