personlighet. Utan syn, hörsel och lemmarnas fria bruk m. m., kan en menniska wara till sin ädlare och ewiga mensklighet wälbehållen; men så widt henne fattas wilje, känsla och tanke af kraften, lifwet och sanningen, så widt lefwer hon ej som menniska, utan är andeligen död. Annat är likwäl, att dessa beståndsdelar af hennes tillwarelse slumra, eller att menniskan icke bemärkt dem, eller för tillfället icke har medwetande deraf. Sådant kan ofta under korssbördan wara fallet, ja ock med ett helgon. Ju innerligare och ifrigare man ser till Gud, desto mindre bemärker man sig sjelf.
Måtte dessa få, men grundade ord lyckas att hos enfalden återwinna och freda det Trefalt Helig, som i synnerhet sången med utmärkt kärlek will tillegna sig. Lofwet kan icke gå med kraft, utan genom öfwertygelse och tro.
Låtom oss icke twista längre i heliga ting: Det förkolnar kärleken, och drifwer Guds ande ifrån oss, ty det har endast wår egen ära till grund, näring och begynnelse. Göre wi sanningen, så finne wi den utan djupa forskningar och frågor. All strid om trosläran är endast en strid om ord; om saken kan icke stridas. Låtom oss åtminstone icke frambära wår twist inför allmänheten, på det att folkets bild måtte stå ren för menniskor, och wälbehaglig för Fadersögat i höjden, att Herren icke bortwänder sitt ansigte ifrån oss. Swea folk! se der, hwarest solen för dig uppgår hwarje morgon, det alltid hotande molnet, och tänk, att Du behöfwer din Gud.
Den benägne läsaren behagade icke misskänna afsigten med denna slutönskan och förklaring. Måtte de wara månge, för hwilka den är öfwerflödig! Utgifwarens swagt utförda afsigt har warit den, att af sanningen befästa en öfwertygelse hos lärare i folkskolor, hwilken, om möjligt, icke kunde omdrifwas, icke ens oroas af tidens allehanda lärdomswäder. Är något ord för en eller annan swårfattligt, om än för andra icke nog djupa,
| 36 |
