16
kan måste jag helsa på mina kunder och följaktligen både natt och dag vara i bekymmer om sättet alt roa dem, för att dymedelst förtjena några styfrar till hoplappandet af mina trasiga affärer; min nya Hållkarl gjorde visserligen allt hvad han kunde för att hålla mig uppe, och hällde ur sin gåspennna den ena qvicksilfverkulan efter den andra; men icke desto mindre började mina kunder märka mitt sjukliga tillstånd och småningom draga sig undan, för att, som de sade, icke generas af min elaka anda. Min älskare lät mig då beständigt tugga på den aftonbladistiska rödlöken, för att stärka magen och, som han alltid yttrade, kunna bjuda alla rättrogne en söt och behaglig lukt; men olyckligtvis tuggade jag för häftigt, så att den ena tanden efter den andra började lossna. En boktryckare, som tryckte mig de två nyssnämnde gångerna i veckan, fann då på det illiterata rådet att smörja ihop tvenne så kallade ”Sista Aftonblad.” — Det första lyckades förträffligt, men hela upplagan af det senare föll på min egen rygg — så att jag, näst mitt eget hufvud, aldrig kännt en så tung börda. Min ställning blef nu i högsta grad förtviflad — ja, jag höll på att sjunga på sista
