den äran tala; ty efter gammalt vet jag att det gifves en med ljust förstånd och fin uppfostran; men äfven en annan, som går i buldans-pantalonger, med dun i håret. — Den förre har alltid förefallit mig behaglig; den senare deremot på sin höjd något tokrolig. — För den förre har jag skrifvit; för den senare icke!
PUBLIKEN.
Jag väntade just detta uggleskrän från din mun. — Tror du dig verkligen uppfylla ett ljust förstånds fordringar dermed, att du med lättsinnighetens snömos, hvarpå du låter qvickhetens färger spela, öfverhöljer sanningens grundval? — Tror du dig hafva gjort tillfyllest för den allmänna upplysningen, när du öfverhalkar allt, äfven det vigtigaste, med ett lättfärdigt, bitande skämt? — Iakttager du en fin uppfostrans reglor, när du med en roffogels hela glupskhet kastar dig öfver personliga karakterer, derföre att de ej bära dina eller dina gynnares färger! — Hör det också till en fin uppfostran att beskratta detta duniga hår och dessa buldans-pantalonger? — Vore det icke hederligare att varsamt borttaga dunen och oegennyttigt förbättra de senares qvalitet? — Nej, Minerva, det skulle snarare förefalla mig som, om du skref
