76
de sig aflägsnande hästhofvarne höra den sista svaga möjligheten till räddning försvinna. Han blickade omkring sig i dödsångest och förvånades äfven i detta ögonblick öfver den stoiska likgiltighet, han varseblef hos sina medfångar, hvilka i början förrådt alla tecken till rädsla och gjort alla möjliga bemödanden att undkomma, men nu, sedan de blifvit bundna och efter allt utseende gingo en oundviklig död till mötes, afbidade dess ankomst med den största fattning. Tanken på hvad som förestod gaf möjligen deras mörka kinder en gulaktigare anstrykning, men den hvarken förvred deras anletsdrag eller rubbade den okufliga stoltheten i deras ögon. De liknade räfvar, hvilka, sedan de uttömt all sin list och slughet på att undkomma, dö med en stum och dyster behjertenhet, hvilken jagtens farligare föremål, vargar och björnar, ej ådagalägga.
De förblefvo oförfärade vid bödlarnes förberedelser, som skedde långsammare, än deras herre anbefalt, sannolikt till följd deraf, att de genom vanan funno ett slags nöje i utöfningen al sitt rysliga embete. Vi skola här göra ett ögonblicks uppehåll för att teckna dem, emedan, vare sig under ett despotiskt eller demokratiskt tyranni, bödelns karakter alltid blifver ett föremål af högsta vigt.
Dessa båda tjenstemän voro visentligen olika, både till utseende och sätt. Ludvig plägade kalla dem Democritus och Heraclitus, och deras herre, profossen, benämnde dem Jean-qui-pleure och Jean-qui-rit.
Trois-Eschelles var lång, torr och glåmig, med en viss högtidlig min, och en stor rosenkrans omkring halsen, hvilken han plägade andäktigt erbjuda de delinqventer, som ödet förde inom kretsen för hans tjensteutöfning. Han förde alltid på tungan en eller två latinska sentenser om menskliga lifvets tomhet, fåfänglighet, och om det varit brukligt att förena så många tjenster, skulle han jemte sin bödels-syssla kunnat, såsom ett prebende, äfven sköta en fångpredikants embete. Petit-André var deremot en liten fet, gladlynt och rörlig karl, som skötte sin tjenst med ett välbehag, som om den varit den angenämaste sysselsättning i verlden. Han tycktes hysa ett slags öm tillgifvenhet för sina offer och talade alltid om dem i de vänligaste ordalag. Allt efter ålder och kön voro de hans goda vinner, hans sötungar, hans hederspojkar och heders-
