gubbar, och liksom Trois-Eschelles sökte ingifva dem en filosofisk eller religiös åsigt om framtiden, så underlät Petit-André sällan att traktera dem med ett skämt eller två, som afsåg att få dem att skiljas från lifvet såsom någonting löjligt och föraktligt, hvilket ej förtjenade den ringaste afsaknad.
Jag kan ej säga, hvaraf det kom sig, men dessa båda hedersmän voro, trots den hos folk af deras yrke sällsynta mångfalden af deras talanger, likväl mer afskydda än kanske någon af deras slag både före och efter dem, och de, hvilka något kände till dem, voro endast tvehogsne, antingen den allvarsamme och pathetiske Trois-Eschelles, eller den jovialiske och liflige Petit-André var föremålet för den starkaste fruktan eller den djupaste afsky. Så mycket är likväl säkert, att de i bådadera fallen öfverträffade hvarje bödel i Frankrike, med undantag kanske af deras förman, den beryktade general-profossen Tristan l'Hermite, eller hans herre, Ludvig XI[1].
Man får ej tro att Quentin Durward gjorde dessa betraktelser. Lif och död, tid och evighet sväfvade förbi hans ögon — en fasansvärd och svindlande utsigt, för hvilken vår svaga, menskliga natur studsar tillbaka, ehuru vår stolthet söker att väpna oss mot densamma. Han vände sig till sina fäders Gud, hvarvid det lilla förfallna kapellet, som nu inneslöt nästan hela hans slägt utom honom sjelf, framträdde för hans själs öga. »Våra arffiender unnade mina anförvandter grafvar i vårt eget land», tänkte han, »medan jag som en bannlyst missdådare måste i ett främmande land tjena till föda åt korpar och roffoglar!» Denna tanke framlockade ofrivilligt tårarna ur hans ögon. Trois-Eschelles lyckönskade honom härvid till hans kristliga förberedelse, samt anmärkte, i det han sakta klappade honom på axeln och med högtidlig ton utropade, »Beati qui in Domino moriuntur», att den själ vore lycklig som lemnade kroppen med tåren i ögat. Petit-André deremot sade, i det han klappade honom på den andra
- ↑ Ehuru något för sent för att kunna begagna mig af upplysningen, har jag af Jean de Troyes krönika erfarit, att den ena af dessa två personligheter rättare borde hafva kallats Petit-Jean än Petit-André, hvilket var det verkliga namnet på sonen till Henry de Cousin, öfverste-mästerman vid högsta domstolen.
