plats, kommo fyra eller fem skotska bågskyttar lika hastigt upp från den andra, och i spetsen för dem Le Balafré sjelf.
I denna trängande nöd visade Lesly ingalunda den likgiltighet för sin systerson, hvarför denne i sitt hjerta anklagat honom; ty han såg ej förr sin kamrat och Durward i försvarsställning, än han utropade: »tack, Cunningham! — Go herrar — kamrater, hjelpen mig! Det är en ung skotsk adelsman — min systerson. Lindesay, Guthrie, Tyrie, drag och hugg in!»
Allt antydde ett förtvifladt nappatag mellan de båda partierna, som voro temligen jemnstarka till antalet, ehuru de skotska ryttarnes bättre vapen gåfvo dem en motsvarande utsigt till seger; men antingen general-profossen var tveksam om stridens utgång, eller visste, att det skulle misshaga konungen, nog af, han gaf sitt medfölje ett tecken att afhålla sig från alla våldsamheter, medan han frågade Balafré, som nu uppträdde som det andra partiets hufvudman, huru han, som var en konungens lifvakt, kunde sätta sig emot en förbrytares afrättning.
»Det har jag aldrig gjort», svarade Balafré. »Vid S:t Martin, jag skulle väl tro, att det är någon skilnad mellan en förbrytares afrättning och min egen systersons mord?»
»Er systerson kan lika väl vara en förbrytare som någon annan, herre», sade general-profossen, »och hvarje främling är i Frankrike underkastad Frankrikes lagar».
»Det kan väl vara möjligt; men vi skotska bågskyttar hafva våra privilegier», sade Balafré; »inte sant, kamrater?»
»Jo, det är sant, det är sant!» utropade de alla med en mun. »Privilegier, privilegier! Länge lefve konung Ludvig! Länge lefve den tappre Balafré! Länge lefve den skotska lifvakten! — och död åt alla dem, som vilja göra intrång i våra privilegier».
»Ta då reson, go herrar, och betänk min befattning», sade general-profossen.
»Vi vilja inte höra några resoner af er», sade Cunningham; »det skola våra egna officerare lära oss. Vi vilja dömas af hans majestät eller af vår egen kapten, eftersom storkonnetabeln för tillfället ej finnes närvarande».
