Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109

för sig sjelf, för att derigenom hafva en ursäkt för, att han ej erbjuder det åt sin länsherre.

»Är det väl möjligt», tänkte Durward, »att han så vågar hyckla med himmeln och leka med Gud och helgonen, som han ostraffadt kan göra med menniskorna, hvilka ej våga att allt för djupt forska i hans inre?»

Efter ett ögonblicks stum andakt återtog Ludvig: »nej, min kära dotter, jag och en till känna bättre era verkliga tänkesätt. Inte sant, kära kusin af Orleans? Kom hit och ledsaga denna vår fromma vestal till hennes häst.»

Orleans spratt till, då konungen nämnde hans namn, och skyndade att lyda honom, men med en sådan hast och ett så förvirradt utseende, att Ludvig utropade: »nej, kusin, tygla ert galanteri och se er före! Bevara mig, så brådstörtad en ridderlig tillbedjares ifver vid somliga tillfällen kan vara! Ni hade så när tagit Annas hand i stället för hennes systers. Min herre, måste jag då sjelf räcka er Johannas?»

Den olycklige prinsen såg upp och ryste som ett barn, då det tvingas att vidröra något, hvarför det bär en instinktlik afsky; men görande våld på sig, fattade han den hand, som prinsessan hvarken gaf eller undanhöll honom. Såsom de stodo der, hon med sina kalla, fuktiga finger inneslutna i hans darrande hand, båda med blickarna fästa på golfvet, skulle det hafva varit svårt att säga, hvilkendera af dessa två ungdomliga varelser var mest beklasansvärd — hertigen, som kände sig fjättrad vid föremålet för sin afsky med bojor, som han ej vågade sönderslita, eller den olyckliga unga qvinnan, som blott alltför tydligt såg, att hon var ett föremål för afsky för den, för vinnandet af hvars kärlek hon gerna skulle gifvit sitt lif.

»Och nu till häst, mina herrar och damer — vi sjelfva vilja föra vår dotter af Beaujeu», sade konungen, »och måtte Gud och St. Hubert välsigna vår morgonjagt!»

»Jag måste, fruktar jag, afbryta den, sire», sade grefve Dunois; »den burgundiske ambassadören håller utanför slottsporten och fordrar företräde.»

»Fordrar företräde, Dunois?» svarade konungen. »Svarade ni ej honom, som jag bad er genom Olivier,