INLEDNING.
»Och en karl som har gjort sina förluster, ser du.»
Shakespeare.
Då den ärlige Dogberry uppräknar alla sina anspråk på respekt, hvilka i hans tanka borde fritagit honom från den skymfliga benämning, hvarmed han blifvit hedrad af herr gentleman Conrad, så är det märkvärdigt, att han ej lägger större vigt på sina två rockar (en ej obetydande omständighet i en viss för detta hufvudstad, som jag känner), eller derpå att han är »ett så dugtigt stycke kött, som trots någon i Messina», eller ens på det slutliga skälet, att »han är en vederhäftig karl», än på den omständighet, att han är en karl som har gjort sina förluster.
Också har jag alltid märkt, att sådana der lyckans barn — antingen det nu är för det de ej med fulla glansen af sin härlighet vilja förblända dem, som lyckan behandlat mera styfmoderligt, eller emedan de tro, att det är lika ärofullt för dem att trots alla motgångar hafva svingat sig upp, som det är för en fästning att hafva uthärdat en belägring, — nog af, jag har märkt, att sådana personer aldrig underlåta att undfägna en med berättelsen om den skada de lidit af tidernas hårdhet. Sällan spisar ni vid ett välförsedt bord, der er värd är en penningkarl, utan att pauserna mellan Champagnen, Burgundern och Hochheimern äro uppfylda med suckar öfver räntefotens fallande och svårigheten att kunna placera penningar, hvilka derför ligga gagnlösa på kistbottnen, eller, om han är godsegare, med en jämmerlig skildring om rest-räntor och minskad afrad. Det är ej utan att detta gör sin tillbörliga verkan. Gästerna sucka och skaka sina hufvud i takt med sin värd, betrakta det af silfver dignande skänk-
