124
Men som det ibland händer äfven de försigtigaste, att de låta hänföra sig af ögonblickets sjelfbelåtenhet, så fortfor kardinalen att rida på konungens högra sida och ledde, så ofta det var möjligt, samtalet på Crèvecœur och hans beskickning, hvilket var just det ämne, hvarom konungen var minst hogad att tala, ehuru det kanske var det, som mest sysselsatte hans tankar. Sedan Ludvig länge uppmärksamt åhört honom, men utan att gifva något svar som kunde föranleda till samtalets förlängande, gaf han slutligen ett tecken till Dunois, som red strax bakom honom, att komma fram på andra sidan om hans häst.
»Vi kommo hit för att roa oss och taga motion», sade han, »men den ärevördige fadern här vill gerna förmå oss hålla ett statsråd».
»Jag hoppas ers höghet befriar mig från att bevista det», sade Dunois; »jag är född att kämpa Frankrikes strider och har både hjerta och hand dertill, men för rådkammaren saknar jag alldeles hufvud.»
»Herr kardinalens hufvud är endast danadt derför, Dunois», svarade Ludvig; »han har biktat Crèvecœur vid slottsporten och meddelat oss hela hans skriftermål — ni sade ju hela?» fortfor han med tonvigt på ordet och en blick på kardinalen, som framblixtrade mellan hans långa mörka ögonhår, lik en dolk, då den drages ur slidan.
Kardinalen darrade, då han, sökande besvara konungens skämt, sade, »att ehuru hans embete ålade honom att i allmänhet dölja sina biktbarns hemligheter, fans det likväl intet sigillum confessionis, som ej hans majestäts andedrägt kunde smälta».
»Och som hans eminens är beredvillig att yppa andras hemligheter för oss», sade konungen, »så väntar han naturligtvis, alt vi skola vara lika meddelsamma emot honom tillbaka, och för att komma på denna ömsesidigt förtroliga fot, hyser han den helt billiga önskan att få veta, om de båda damerna Croye verkligen finnas inom vårt område. Det gör oss emellertid ondt, att vi ej kunna tillfredsställa hans nyfikenhet, då det är oss sjelfva obekant, på hvilket ställe inom våra besittningar vandrande fröknar, förklädda prinsessor eller förföljda grefvinnor kunna hålla hus; ty, lofvad vare Gud och vår Fru af Embrun, de äro allt för vidsträckta, för att vi lätteligen skulle kunna
