Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125

besvara hans eminens’ högst billiga förfrågningar. Men antaget att de verkligen funnes hos oss, hvad säger ni, Dunois, om vår kusins pockande fordran?»

»Sire, jag skall svara er derpå, om ni uppriktigt vill säga mig, om ni önskar krig eller fred», svarade Dunois med en frimodighet, som, derför att den härflöt från hans af naturen öppna och oförfärade karakter, tid efter annan gjorde honom till en så stor gunstling hos Ludvig, hvilken, lik alla baksluga personer, var lika begärlig efter att läsa andras tankar som att dölja sina egna.

»Vid min salighet, Dunois, skulle jag inte vara lika belåten som du sjelf att kunna säga dig det, om jag bara sjelf riktigt visste hvad jag ville. Men antaget att jag bestämde mig för krig, hvad skulle jag då göra med den vackra och sköna unga arftagerskan, alltid under förutsättning, att hon funnes inom mina besittningar?»

»Gifta henne med någon af era tappra tjenare, som har ett hjerta att älska och en arm att beskydda henne med», sade Dunois.

»Med dig sjelf till exempel, hä?» sade konungen. »Pasques-dieu! Med all din rättframhet är du större politikus än jag trott dig om.»

»Nej, sire, jag är allt utom politikus», svarade Dunois. »Vid vår Fru af Orleans, jag går rakt på saken, liksom jag rider min häst i en ringränning. Ers majestät är skyldig huset Orleans åtminstone ett lyckligt parti.»

»Och jag vill betala min skuld, grefve, Pasques-dieu, jag vill betala den! — Ser ni inte det vackra paret der borta?»

Konungen pekade härvid på den olycklige hertigen af Orleans och prinsessan, som, då de hvarken vågade hålla sig på längre afstånd från konungen, eller i hans åsyn visa sig skilda från hvarandra, redo sida vid sida, ehuru med en tre alnars mellanrum sinsemellan, en rymd, som blyghet å ena sidan och vedervilja å den andra hindrade dem från att minska, på samma gång ingen vågade öka den.

Dunois såg sig om i den af konungen angifna riktningen, och som hans olyckliga slägtings och dennes tillämnade bruds belägenhet erinrade honom om ingenting så lifligt som om två hundar, hvilka, ehuru med våld kopplade tillsammans, likväl streta åtskils, så långt deras