126
halskedjor tillåta, kunde han ej låta bli att skaka på hufvudet, fastän han ej dristade sig gifva den hycklande tyrannen något annat svar. Ludvig tycktes gissa till hans tankar.
»Det kommer att bli ett fridfullt och lugnt äktenskap, — icke just mycket stördt af barnskrik. Men så äro ej heller barn just alltid en välsignelse!»
Kanske var det hogkomsten af hans egen barnsliga otacksamhet, som kom konungen att tystna, då han yttrade dessa sista ord, och förvandlade det spefulla löje, som sväfvade på hans läppar, till något som liknade ånger; men han hemtade sig genast och fortfor i en annan ton;
»Uppriktigt sagdt, min kära Dunois, så, huru mycket jag än vördar äktenskapet sakrament (här korsade han sig), såge jag likväl hellre att huset Orleans skänkte mig sådana tappra krigare som din far och du, hvilka i era ådror hafva Frankrikes kungliga blod, utan att göra anspråk på någon af dess rättigheter, än att landet, liksom England, skall sönderslitas genom krig, uppkomma af lagliga pretendenters anspråk på kronan. Lejonet borde aldrig hafva mer än en unge.»
Dunois suckade och teg, i medvetandet att han väl kunde skada, men ej gagna sin frändes intressen genom att motsäga sin despotiske herskare, men kunde ej afhålla sig ifrån att strax derpå tillägga:
Eftersom ers majestät kommit att nämna min fars börd, så måste jag medge, att, om man sätter hans föräldrars svaghet å sido, han kan skattas lyckligare såsom sonen af en olaglig kärlek än af ett äktenskapligt hat».
»Du är mig just en snygg pojke, Dunois, som talar så om det heliga äktenskapet», svarade Ludvig skämtande. »Men åt fanders med alla samtal, ty vildsvinet är nu uppdrifvet. Släpp hundarne, i den helige St. Huberts namn! — Ha! ha! tra-la-la-lira-la!» och konungens horn genljöd gladt genom skogen, under det han ilade fram efter jagten, åtföljd af två eller tre af sin lifvakt, bland hvilka var vår vän Quentin Durvard. Och märkvärdigt nog, äfven under det ifriga fullföljandet af ett bland sina favoritnöjen, fann konungen, följande ingifvelserna af sitt bitande lynne, tillfälle att roa sig med att plåga kardinal Balue.
