XIV
Med samma storsinta täflingsanda har jag nyligen tagit min tillflykt till universal-medlet mot den tillfälliga penningknipa hvaraf jag varit besvärad — nämligen en kort vistelse i ett sydligare klimat, hvarigenom jag ej endast besparat många lass kol, utan äfven haft det nöjet att väcka allmänt deltagande för mina försämrade affärer hos dem, som, ifall mina inkomster fortfarande blifvit förslösta bland dem, föga skulle hafva frågat efter om jag blifvit hängd. Medan jag sålunda dricker mitt vin ordinaire, finner min bryggare försäljningen af sitt svagdricka förminskad — medan jag tömmer min fem francs-butelj, ligger mitt dagliga qvantum portvin i min vinhandlares källare — medan min cotelette à la Maintenon ryker på min tallrik, hänger den stora oxsteken orörd på sin krok i boden hos mannen med det blåa förklädet, min vän byslagtaren. Med ett ord, allt hvad jag ger ut här, väcker afsaknad hemma, och de få sous som perukmakargossen förtjenar, ja, sjelfva den brödkant, jag gifver hans lilla slätklipta, rödögda pudel, äro autant de perdu för min gamle vin barberaren och för gårdvarden, gamla Trogen. Jag har således den lyckan att i hvarje ögonblick känna, att min frånvaro är både sörjd och saknad af dem, som föga skulle fråga efter om jag stod lik, blott de voro säkra att få mina arfvingar till kunder. Jag undantager likväl högtidligen gårdvarden Trogen från denna anklagelse för sjelfviskhet och likgiltighet, emedan jag har skäl att tro, att hans inställsamhet mot mig är af ett oegennyttigare slag än någon annans af dem som hjelpt mig att förtära de inkomster, för hvilka jag har allmänhetens frikostighet att tacka.
Men, tyvärr, fördelen att hemma väcka ett dylikt allmänt deltagande är förknippad med sina betydliga personliga olägenheter. »Om du vill se mig gråta, så gråt först sjelf», säger Horatius, och verkligen är jag ej ibland färdig att gråta, då jag tänker på, att jag måst utbyta de husliga beqvämligheter, som vanan gjort mig till ett behof, mot de utländska bruk som nycken och nyhetsbegäret bragt på modet. Med blygsel måste jag tillstå, att min vid husmanskost vanda mage längtar efter ett verkligt stycke oxstek, tillagadt på Dollys sätt, serveradt hett som det tages af spettet, brunt utanpå och skarla-
