142
läsa några af kyrkans böner eller eljest gnola på någon oskyldig stump. Farväl och håll god vakt!»
»God vakt!» tänkte den unge krigaren, då hans ledsagare smög sig ifrån honom med denna ljudlösa, glidande gång, som var honom egen, och försvann genom en sidodörr bakom tapeten. — »God vakt! Men på hvem och mot hvem? — ty här lär man inte ha annat än råttor och flädermöss att slåss emot, så framt ej dessa mensklighetens gamla, afskräckande representanter plötsligt få lif igen för att störa min vakt? Men det är väl min skyldighet, kan jag tro, och jag skall fullgöra den.»
Med fast föresats att göra sin pligt, sökte han fördrifva tiden med några af de fromma kyrkosånger, han lärt i det kloster, der han funnit skydd efter sin faders död, tänkande för sig sjelf, att, med undantag deraf att han nu bar en rik militärisk drägt i stället för novisdrägten, hans promenad i det kungliga franska galleriet ganska mycket liknade dem, vid hvilka han känt en så stor ledsnad i Aberbrothicks klosterliga ensamhet.
