Liksom för att förvissa sig om, att han numera ej tillhörde cellen, utan verlden, började han nu — men i en sådan ton, att han icke öfverskred den honom tillstadda friheten — på att sakta gnola på några af dessa okonstlade ballader, hvilka den gamla familje-barden lärt honom, om danskarnes nederlag vid Aberlemno och Forres, kung Duffus’ mord vid Forfar, och andra dylika och storslagna sånger och qväden, som tillhörde hans aflägsna fäderneslands historia och särskildt de omgifningar, der han uppvuxit. Detta fördref ett godt stycke tid, och klockan var redan öfver tu på eftermiddagen, då Quentin af sin aptit påmindes om, att, så stränga de goda fäderna i Aberbrothick än voro i att fordra hans närvaro vid bönstunderna, lika punktliga voro de i att kalla honom till måltids-timmarne, då deremot här, i ett kungligt palats, efter en förmiddag tillbragt på jagt och en middag med vakthållning, ingen tycktes finna det naturligt, att han skulle känna någon längtan efter sin middag.
Men det ligger i ljufva toner en tjusningskraft, som förmår insöfva äfven den naturliga känsla af otålighet, hvaraf Quentin nu hemsöktes. Vid salens eller galleriets båda motsatta ändar voro två stora dörrar, utsirade med tunga dörrlister, hvilka sannolikt ledde till olika våningar, mellan hvilka galleriet utgjorde en föreningslänk. Medan Quentin ensam gick af och an mellan dessa båda ingångar, som utgjorde gränserna för hans vakt, öfverraskades han af en musik, som oförmodadt hördes nära intill den ena af de båda dörrarne och som, åtminstone i hans inbillning, tycktes härflyta från samma röst och luta, som föregående dagen så hänfört honom. Alla den föregående morgonens drömmar, hvilkas hogkomst blifvit så mycket försvagad genom de uppskakande tilldragelser som sedan timat, vaknade nu ånyo ännu lifligare ur deras slummer, och fastrotad vid den plats, der hans öra lättast kunde insupa tonerna, med musköten på axeln, halföppen mun, öga, öra och själ blott riktade på en enda punkt, mer liknande en bildstod än en varelse af kött och blod, stod Quentin der utan någon annan tanke än den, att, om möjligt, uppfånga hvarje förbiilande ton af den ljufva melodien.
Dessa förtrollande toner hördes endast ofullkomligt —
